Aftonbladet – 12 september 1867, sida 2

Catherine anade att något obehagligt skulle komma, nu när det första glädjeruset var förbi. Ett gammalt ordspråk föll henne i sinnet — det ver att ett lätt hjerta i morgonstund bringar tårar ionan aftonstund. Frukosten gjorde stor heder både åt Mundy och vinkorgarne. Derute, under träden, voro hvarken flugor eller tvestjertar, bara små ljumma vindflägtar, lätta skuggor och solstrålar, som tillsammans bildade underlika rutor på duken och klädningarne. Charles Butlers näst bästa sherry var så god att de alla skrattade och undrade hur den bästa skulle vara. Måltiden var slutad Catherine säg upp och drog djupt efter andan, ty milda flägtar, tyngda af rosornas och granskogens doft, fyllde luften. Holland och Dick hade åter börjat tvista om det märkvärdiga portrattet af miss Paventry, och barnen hade sprungit bort till bollspelet. Men deras guvernant glömde att följa dem. Hon satt qvar på gräsmattan, lutande ryggen mot ett träd, aten att säga något, upptagen af att se och höra de andra och dock på samma gåvg försjunken i egna tankar, såsom man ibland är, utan att veta det, och utan att dock något af hvad som föregår utom oss, går 0ss förbi. Catherine gjorde rätt i att dröja ett ögonblick i denna lilla gröna Jöfsal, ionan hon äter begaf sig ut på den dammiga landsvägen. Alltid hör man var. ningar och tal om faror och bråddjup och brusande strömmar, som man på litvets väg skall passera, men, himlen vare tack, äfven på de brantaste stigar finner man gröna dalar, skuggiga hviloställen. Och kanske också, när stormen tjuter och regnet slår, så kommer man oförmodadt till ett litet värdshus vid vägkanten; brasan är tänd, hvila och näring vänta Oss. sFörtg.)