Aftonbladet – 12 september 1867, sida 2

sig, bar sitt lidande i tysthet. En gång. och blott en gång, hade hon till sin äldste dotter yttrat ett litet halit ord af klagan — då Franks skulder oupphörligt ökades — d Robert hade deltagit i ett pojkstreck, ändå värre än vanligt — då inga penningar kunde fås och då allt såg mörkt ut. ?Dyra, älskade mamma?, hade då Cathe: rine Butler sagt, med sitt Jjufva leende, och kring den stackars trötta moderns hals lagt sina mjuka armar — ett ok, som aldrig tryckte. Allt som dagen led, företog sig mrs But: ler att antingen undvika lilla Catherine eller ock tala till henne i en kylig, likgiltig ton, som kom den stackars guvernanten att se upp och undra hvad ondt hon gjort. Hon spratt till vid dessa ekarpa tillrättavisningar, vid hvilka hon var föga van. Hvad var då meningen dermed? Hvad brott var hon då skyldig till? Hon kunde icke förmå sig att tänka annat än godt om hvar och en, som tillhörde den familj hon lärt sig älska. Hon förföljde sin stränga domarinna med ödmjukt bedjande blickar. Men hon kunde lika gerna försökt att smälta ett isberg. Den, som fattat en fördom eller misstanke mot någon, missförstår gerna hvarje ord, finner sig sårad af hvarje blick; och Catherines bedjande ögonkast blott plågade och besvärade mrs Butler, som icke ville blifva rörd deraf. Hade väl någon skälmaktig Puck stänkt några droppar af saften ur Oberons purpurblomma öfver Catherines röda plym, så att de alla, denna sommardag, gingo om hvarandra, som i en dröm? In gceh ut i trädgårdar, parker, salonger, gick denna denna lilla Helena med de andra, och hvarje ögonblick tycktes hon blifva vackrare, mer intagande. Vi hafva en slags spådomsanda i bland, om ock mindre utvecklad, och