Aftonbladet – 12 september 1867, sida 2

het, icke madame Rachel med alla sina skönhetsmedel, icke alla härnålar, skönhetsvatten och koketterier i verlden, kan ästadkomma något, liknande ungdomens och glädjens skönhet. Jag vill ej försöka afgöra om Ca: tberine gjorde rätt eller orält i att vara så vacker och se så lycklig ut i Dick Butlers sällskap, i att på altaret i sin innersta hjert k. mmare hafva ställt en afgud och sedan fallit ned och tillbedit den. En afgud, litet vårdslös och drömmande, med mustacher, och, dessvärre! med ett namn också, numera. Steckars lilla afgudadyrkare! Det var i djupaste hemlighet hon bragte sina offer, blå dufvoägg, blommor, kristaller, snabbtända facklor och glimmande vaxljus till altaret. Hon var en blygsam och tyst liten afgudadyrkare, hon sade ingenting, gjorde ingenting; blott att få vara i detta paradis och se afguden spatsera omkring i svart sammetsrock, att lyssna till hans tal, till fåglarnes sång, till skördemännens liar — att skåda så sköna, herrliga utsigter öfver parker och ängar, så klar himmel, med så lätta hvite moln — det var nästan ulltför ljuft för att vara sannt. Hon tyckte att sången i hennes hjerta strömmade ut, att hon ej kunde hålla den qvar der, och att luften var full af musik. Hon undrade om de andra också lyssnade dertill. Men de voro så sysselsatta med att packa upp sherryn ur buteljkorgarne, och dessutom hade de icke alla öra för denna sång. Mrs Butler hade emellertid blott gjort ett kort besök vid buteljkorgarne, och då hon vände sig om och fick se Catherine, kunde hon knappast tro att det var den lilla tysta, blyga guvernanten som stod der, muntert pratande och skrattande. Hennes ögon blixtrade och hennes stämma klingade, ty Dick stod ju bredvid henne.