zer äta så mycket deraf som en nordisk mag förmår. Att det är skilnad på nordiskt och ungerska magar kan ni sjelf se, om n betraktar de fattiga arbetarne som här spis: sin frukost. De hafva köpt hvar sin melon stor som det största manshufvud, och spis dess blodröda innanmäte med samma lätt het som ni äter en liten persika. Men hör hvilken jemmer derborta på tor get. Der hålla fågelmånglerskorna sin han del. Flera tusen ankor och höns skrikt med full hals, anande sin snara hädanfärd. Man kan se att här icke finnes någon lag mot djurplågeri, ty de råa qvinnorna be handla de stackars fåglarne som om de re dan voro döda. Hopbundna iknippor stap Jas de upp i högar och de som ligga under komma halfqväfda och lembrutna i Pa rens händer. Pest förbrukar öfver 5000 hönor och kycklingar pr dag. Låt icke siffran förvåna er, ty stekta hönor äro här en lika tarflig spis som sill och potates derhemma. Rapphöns är ännu billigare, och om ni på en restauration begär en portion af den läckra fågeln, så ser kyparen på er med en min som ville han säga: Stackare du som icke har råd att äta något annat.? Den allmänna föreställningen att Ungern är ett rikt land måtte verkligen vara sanning. Få vi ett år en god skörd så äro vi provianterade för tio7, sade en ungrare, men tillade: XOch ändå fattades bröd i mången stuga under de festdagar då Österrikes kejgare kröntes till Ungerns konung.? Landet har då haft elfva missväxtår? ?Nej, vi hafva haft goda skördar, men ingenting kan fylla den afgrund dit vi nödgas kasta vårt goda. Vi skola lefva olyckliga och utarmade sålänge vi äro länkade vid Österrike. Blott som en sjelfständig stat kan Ungern blifva lyckligt.? Man talar helt frimodigt ut sina tankar här i Pest. Drömmen om oberoende skulle längesedan varit verklighet, om icke natio nens kraft alltjemt blifvit bruten af inre oenighet, som fört till bildande af partier. ?De bästa patrioterna äro de som utan att bära broderad rock och höga stöflor, tala och handla som ungrare?, yttrade en intelligent magyar, och han hade rätt. Hans Åsigter delas af den reflekterande aelen af nationen, och deras valspråk är: Viäro alla lika, om än vi icke alla äro födda magyarer. Ett stort parti utgöra de som kalla sig äkta ungrare och förakta alla som icke bära nationalkostymen. En sådan äkta ungrare har sina höga stöflor till trosartikel och skulle hellre dö än bära en cylinderhatt (en vanlig felbhatt). För kort tid var eo ungrare nära att blifva utkastad från ett offentligt samqväm derför att han bar cylinlerhatt istället för den kullriga nationalhatien med de smala uppvikta borderna. Detta oartis löjliga kostymvurm skulle dock vara oskadlig, om icke dermed förenades ett djupt örakt för alla som icke hafva äkta ungerskt lod i sina ådror. Den äkta ungraren ser n man af slavisk börd med samma blick om en amerikansk sydstatspatron ser en neer. Så länge detta parti är det öfvervä;ende skall Ungern stå qvar på den punkt ler det står. Vill ni se några äkta ungrare af allra inaste sorten, så ställ er här bland folkhoen som väntar utanför ett hus der den grefiga vapenskölden prålar ofvanför porten. Der är bröllop hos värden och gräddan ef ocieteten är bjuden. D2emernas toiletter äro af vanlig snitt; nen se på herrarne och håll er allvarsam mm ni kan. Sammetskostymer i alla regnbågens färer. Skinnbrämade kappor, öfverlsstade med uldbroderier. Turbanlika mössor med svaande fjädrar, och agraffer af gnistrande delstenar. Dessa äkta uvgrare äro granare än våra f. d. riksdagshärolder, men örefalla lika löjliga, om icke mer. Ljusen skimra i fönstren då vi lemna rölloppsgården och ställa kosan in i stalen. Här gå vi förbi ett värdshus der en amling ziguenare underhåller publiken med nusik. Ett par violer, en violoncell, en soptrabas, en klarinett och en zittra, äro apellets instrumenter, men tonerna som gå lerur ljuda så förunderliga att man frågar ig sjelf om icke musiken tränger fram från avsikanternas hjertan. Det är något outägligt gripande i dessa melodier, der man ycker sig höra jubel och sång, suckar och lagan, vemod och yster glädje, brusa fram en ständig omvexling. Men hör hvilket sorl derute på gatan. iguenarne fatta sina instrumenter och skyna ut för att i fria luften fortsätta sin muik. Den breda gatan är uppfylld af en fantlig folkmassa som rör sig framåt under srik och rop. Så långt men kan se skimra acklor och svaja ungerska fanor. Eljen! Eljen Kossuth! ropa fackelbärarne ch svänga sina gvistrande ljus. Eljen! ljen Kossutb! upprepa tusentals röster i högt deras strupar förmå. Hör är då en revolution på färde? Kanske sola vi nästa Hprabliok se en trupp ryttare ed dragna sablar spränga in blend den srikande hopen. Låt oss följa med föratt hur uppträdet slutar. På ett torg stanna fackelbärarne och faorna bilda en grupp framför ett af husen, Jjen-ropen skalla fortfarande, men efter ågra minuter mångdubblas de i styrka och cklorna svängas högt till en helsning. En iedelålders man har visat sig i ett af fönren och bugat sig för den samlade mängen. Det är då honom tillställningen gäller. Hvem är han som folket hurrar för? fråga I vår närmaste granne. En liberal deputerad som i dag blifvit ald.? Men hvarför har man då ropat: Eljen Aasgan th 22