TEATER. Dramatiska teatern: Mellan drabbningarne. — Herr Perrichons resa. — En vng flickas dagbok. Djurgårdsteatern: Storhertiginnan af Gerolstain. Dramatiska tealern har, såsom vanligt, öppnat säsongen med, en del från den närmast föregåendes slut upptagna stycken samt åtskilliga äldre bekanta. Björastjerne Björnsons Mellan drabbningarne, som endast hun gifvas elt par gänger under förra spelårews sista dagar, ådrager sg först vår uppmärksamhet bland dessa. Utan tvifvel är dette en-aktsstycke, som konstverk betraktadt, det förnämsta af allt hvad den utmärkte författaren frambragt. I intet annot af hans arbeten råder en så jemn fördelning afljus och skugga. en så i enskildtheter fwländad och motiverad karaktersteckning, ew så afrundad och klar komposition som i detta ungdomsarbete. Stycket, hvars innehåll vi torde få förutsätta som allmänt bekant, rör sig för öfrigt kring ett motiv, som sedax ofta begagnats af författaren: det är satsen att tystnad dräper mer än ord?, som här åkådliggöres och utvecklas. Denna inbundenhet och tyngd i lynnet, som Björnsom älskar att skildra hos sina figurer, och hvilken han nu en gång anser som det mest genomgående draget hos folket i norska fjellbygderna, bar aldrig haft bättre grund än hos personerna i Mellan drabbningarne. Ty bär befinna vi oss midt uppe i Norges medeltid, med dess hårda och trotsiga lynnen, dess enkla och torftiga odling, som ännu ej mist sin urspruogliga kärfhet genom beröring med främmande beståndsdelar. Här, om någonsin, äro dessa djupa lidelser utan ord på sin plats, här på fjellet med sin tysta, vilda natur måste två så starka karakterer som Halvard och Inga slutas än mer inom sig och löpa fara att för alltid skiljas genom sin envisa tystnad, när det rör bjertats och lifvets vigtigaste angelägenheter. I det lilla familjdrama, som här utvecklar sig för våra ögon, är det nu den kloke, mångbeprökvade kung Sverre uppträder sor medlare och försonare; och han gör det på ett sätt, som vittnar om hans skarpa blick, hans varma bjerta, och sålunda förträffligt tecknar hans historiska skaplynne. Och ned honom har äfven tillståndet i hans tid fått ett rom i stycket och bildar, lätt och lagom tecknadt, en den mest förträffliga bakgrund för de uppträdande personerna. Den split och tvedrägt, som blossar i landet, har trängt äfven hit upp på fjellet, och den försoning och frid, som här efterträda FR RN 7 Ja aa SER a rm La a