ligen som att vakna upp ur en bebaglig dröm om vänners glada, leende ansigten, med ekot af älskade stämmor ännu i örat, och så fiona att man är ensam och att det är mörk patt. Catherine satt qvar vid tebordet med de tomma kopparne och tallrikarne, Algys haltätna emörgåe, brödsmulor och skorpbitar på duken. Hon satt elldeles stilla; ingen hede bemärkt benne, äfven Dick hade gått utan att säga farväl. Likasom den dageni Dicks atelier kände Catherine också nu ett hastigt stygn i hjertat. Hon fann sig få ensem, ack! få ensam i den stora vida, obarmhertiga verlden, der bon icke var af den minsta betydenhet, der hon fördes framåt mot sin vilja och sina känslor, så hjelplös och sveg. Hon visste icke hvad hon önskade, hon visste icke hved hon fruktade, men hon ryste för sin framtid, hon var rädd för sig sjelf och detta smärtede henne outsägligt. Hon sprang upp och gick till fönstret tör att skaka af sig denna tryckarde känsle. Hou såg ned på gården, der stallbetjeningen, som venligt, pumpade vatten, ett per hundar rullade om hvarandra ilek dernere; allt var så fult, ödsligt, bedröfligt, allt som nyss hade varit så gladt och förtjussnde. Yiterligt betryckt och orolig satte sig det stackars barnet på fönsterbrädet och lutade sitt trötta hufvud mot posten. Då Richard en stund sednare kom ned satt hon ännu der; genom den hoalföppna dörren såg hon ut som en liten mörk skugga mot aftonljuset. ?God natt, miss George?, sade ban vän. ligt, och räckte henne hsndeo, och tack för tet; det var mycket godt.? Och 87 gick han. Han hade talat vänligt till henne; han hade sagt någonting — ingenting — men det var mer än nog för att göra henne gläd