med den anklagade. Det har, enligt vår ,d gammaldags lagstiftning, till naturligt än-!oc damål att åstadkomma en frivillig eller ofri g villig bekänneiee, töm förenklar saken. Viju se således vår ordförande, trampande i våra s fordna domares fotspår, offentligen bemöda a sig om att kunna komma på den anklagade In med eller aftvings honom något komprometterande ord, att snärja honom, att med la ett ord inlåta sig i öppen Btrid iiiod en fånge, hvilken fred heia sin förmåga försvarar sitt lif. Endast två intryck kunna uppkomraa a: detta skådespel: antingen öfverväldigar ordföranden alltför lätt den anklagade under tyngden af sin intelleztuella öfverlägsenhet och sin erfarenhet, del döt händer då ofta, att juryd, intågen af medömkan vid detnå ojemna strid och frestad att Feågera mot den starkare, försmår bevisningen och visar den anklagade större mildhet, än han förtjetier; eller också bänder det, tt En djerif och intelligent anklagad, som förstår att draga nytta af allt, till slut segrar i detta slags långa träta och får åfvertaget öfver sin fruktensvärde wmotetånare, som går sårad och besegtad uf denna lifliga dretöring; eit skådespel, synnerligen I litöt egnadt att ingifva aktning för rättvisan och den värdighet, som är nödvändig för domaren. Med ett ord, hvilken praki ande derföre att hån illa reder sig i sitt förhör, dh på samma gång omständigheterna och vittnesmålen icke öfverbevisa honom? De vore att utsätta sig för misstag, och få jurymän skulle äfventyra det: till och medi en formlig bekännelse, soi aftvingas den anklagade, kan vilseleda juryn, om denna bekännelse icke åtföljes af tillräcklig bevisning: det beryktade målet rörande Diaz är beviset derpå. Men om nu en bekännelse utan bevis icke betyder hågot och om be-j viser, på det man må kunna domfälla med visshet, böra göra tillfyllest oberoende af bekännelsen, hvartill gagnar det då att på ett olycksbringande sätt beröfva våra ordförande den så värdefulla prestigön af deras opartiskhet för att blotiställa dem i detta förhör? Hvad förhöret med vittnena angår, så är olägenheten af att låta ordföranden verkställa det kanske ännu mera påtaglig. Det är omöjligt att opartiskt förhöra ett vittne af det myrket enkla skälet, att hvarje fråga förutsätter ett system, en mening om saken, ett inre omdöme och vill hellre ha det och det svaret än ett annat. Detta är så sannt, så oundvikligt, så öfverensstämmande med tingens natur, Att då do mest ppartiska bland våra oidföränge förhört ett vittne vare sig för eller mot den anklsgede, skuile hvilken engelsman som helst, som fick veta innehållet af detta förhör, ieke kunna underlåta att utbrista: Detta är otvilvelaktigt den del af förhöret, som hållits af åklagaremakten; lät Mig hl få se motförhöret lar den tilltalsdes advokat. Och i sjeliva verket är det tillbörligt och nödvändigt för sanningens uppdagande, att hvarje vittne förhöres från bkda synpunkterna, samt att åklagaremakten och försvaret hvar i sin ordning utleta ur det allt vaäd de kunna, såväl för att bekräfta anklagelsen som för att kullkasta den. Detta är hvad som sker i Eogland, utan att ordföranden får blanda sig deri. Vi ba alliför ofta beskrifvit detta enkla och förträffliga rättegångssätt för att behöfra länge uppehålla oss dervid. Den, som noga känner det, begriper icke något annat. Åklagaremakten inkallor först hvarje anklagelsevittne och förbör det ur åtalets synpunkt samt öfverlemnar genast derpå samma vittne till motförhör af aen anklagades advokater. När listan pi anklagelse vittnen är undengjord, sker samma förfarande i motsatt syftning af svafandösidan, så att det icke finns ett enda vittne, som icke, öppet förhördt i de båda olika riktningarne och med afseende på de oliza syftemål, man föresatt sig, läter leta ur sig lallt det sanna, som det vet. Och hvad gör TJ ordföranden under tiden? frågar kanske någon. Hvad Han gör? Han är sin benämning och sin befattning trogen: han är ordförande. Det vill säga, att han icke strider, icke insnärjer, icke antastar, icke söker öfverrumpla nägon, icke prediker, icke insinnerar, icke framkaster beskyllningar, licke skämtar; han är kort sagdt ördförande; d. v. 8 att hans aktade stämma sällan höjer sig och då endast för att föra ett vittne tillbaka till saken, då det kommer på afväger, eller för att törbjuda framstöllandet af Jen för målet främmande fråga, Vi våga med tiilförsigt påstå, att om våra ordföTrande förstode denna stora och ädia roll, Iskulla de icke vilja ha någon annan och skulle mycket strängt hålla sig till ett rättegångssätt, som är lika förmånligt för deras personliga värdighet som för en god lagskipniog. : Ty de, som inbilla sig, ätt detta fita spel I mellan försvaret och åtalet, att denna fullkomliga likhet i rättigheter och medel, att denna tystnad af den anklagade, i fall han vill tiga, att denna absoluta opartiskhet af ordföranden kunna förhindra brottets beI straffande, behöfva evdast närmare betraata Idde ergelska brottmålsfansåkningatna för ätt Jöfvertyga sig om motsatsen. Det är ej nog I med att sanningen der kommer i dagen, utan juryn, hvilken ej, oroas af den medömkan, som en ojemw btrid framkallar, visar der en samvetsgrann stränghet. Det är nästan Jutan exempel, att juryn inför ett faktum, Isom är bevisadt genom så öklanderiiga meIdel, tvekar att straffa. Men hon behöfver absolut visshet, en sådan som kommer af fakta och vittnesmål; och den engelska ordI föranden är alltid den förste att påminna ljuryn om detta vilkor för hennes utlåtande. I?Om I hysen den ringaste tvekan, säger a bo FN SRA MER AIM Ne