i En mordgerning af den mest fasansfulla art har i dessa dagar egt rum i hufvudstaden och framksllat den djupaste sensation hos allmänheten. Ett äldre, hederligt, stilla och anspråkslöst fruntimmer har hemma i sin bostad blifvit på det mest kannibatiska sätt söndersargadt och afdagataget. Rättskänslan och omtanken om allmän säs kerhet kräfva ocftergifligen, att inga ansträngningar och bemödanden lemnas osparda för att upptäcka och till straft befordra dena som begått detta ohyggliga brott. Det vore emellertid orätt att dölja att allmänheten med en viss misstrogen ängslan afvaktarresultaterna af efterspaningarne och undersökningarne i denna sak. Man har erfarit, tt de redan gjorda efterspaningarne lemnat anledning att misstänka en qvinna för att ha föröfvat det omenskliga, om en verklig hyännatur vittnande dådet. Men man fruktar temligen allmänt att vederbörande så mycket fästa eig vid dessa enleduingar, att del urakijåta att följa alla andra större och smärre spår, som skulle kunna leda till en upptäckt, för den händelse det skulle visa sig, att man misstagit sig i sina suppositioner om den ifrågavarande nu häktade qvionan. Man erinrar sig alltför väl, huru för några år sedan, efter mordet på öfrerstinnan Sederholm, polisen uteslutande konteitrerade sina forskningar och bemödenden kring den häktade ynglingen Öberg, som sedermera befanns vara oskyldig. Den dåvarande polismfästaren twnvände i den fullaste utsträckning det så kallade inqvisitoriske rättegåugsförfafandet mot bemälte yngling, lät honom vidröra den mördades blodovesudlade kläder, taga det begagnade mordvapnet i band och försäkrade honom upprepade gånger att det vore så godt att han genast bekände, emedan hans hufvud ändå snart skulle komma att falla på stupstocken o. s. v. Haa ansattes också eniräget och idkeligen af fängelsets själasörjare; men under alla dessa procedurer hann den verklige brottslingen att sopa igen spåren efter sig, Det vore önskligt att man vid detta tillfalle ville förfara på annat sätt, !vera mindre angelägen att på inqvieitorisk väg framtvinga bekännelser, men deremot fortsätta de mest minutiösa spaningar och undersökningar på alls. håll. Med anledning af ett franskt rätlegångsmål, som vi nyligen omnärnt, detihvilket en fransk qvinne, madame Frigard, anklagades och dömdes för föröfvande af mord å en annan qvinna, har den utmärkte publicisten Prevost Paradol i Journal des Debats skrifvit en märklig artikel rörande det franska rättegångssättet. Detta rättegångssätt är visserligen mycket olika med vårt, i det vi sakna juryint:ttningen; men hvad den franske författaren yttrar om domarens ställning är dock af så stort intresse och öfverensstämmer i flera fall så nära med hvad vi vid flera tillfällen skrifvit om det inqvisitoriseka förfarandet, att vi anse oss böra meddela denna uppsats i sin helhet: Några rättegängsmål af det allvarsamme. ste och sorgligaste intresse vända för närvarande den allmänna uppmärksamheten på den i dennua tidning så ofta diskuterade frågan om vår brottmålsransakniag. Är den så oklanderlig, som man vill påstå? År den isynnerbet nog fallkoralig att göra ett grannfolks efterdöme onyttigt och Dlämpligt, ett grannfolks, tom, sedan århundraden vant vid jurydomar och offentlighet vid brottmöålsransakningar, åtminstone eger er foxenhetens auktoritet i detta ämne? — Vi vilja för i dag hålla oss till denna sednare del af frågan, sättet att leda ransakningen vid en assisdomstol, och vi skola blott anställa några betraktelser, som flera nya fall och tidningarnes polemik föranlodo till. De, som med nögen uppmärksamhet följa pressens diskussioner, skola liksom vi ha anmärkt det lifliga klander, som af större delen af tidningarna tilldelas den domare, som förde ransakningen med den kringT vandrande dentisten med öknamnet Jerns kasken?, och då juryns friande ttslag gjorIde, att man kunde taga den anklagades oskuld til! utgångspunkt för diskussionen, kunde denna icke undgå att leda till stränga I slutsatser. Vi finna dock dessa elutsåtser orättvisa så till vida, som man låtit ansvaret drabba en aktningsvärd domare för olägenheter, som äro oundvikliga, då man I godkänner det vid vära assisdomstolar bruklliga systemet, Allt klander, som riktats mot denne ordförande och i allmänhet mot ordförandene vid våra assisdomstolar, stöIder sig i sjelfva verket på antagandet, att det är möjligt för en erdförande att tala oupphörligt och ändock utan förut fattad Yaening i det mål, som skall afdömas, att fröga den ankligade utan att ansätta hoinom, att fråga vittnena utan att tillfälligtvis röja hvad vigt han lägger på deras vittnesmål samt sin personlige åsigt om mållets beskaffenhet. Vi ha ofta påstått och vi kunna tillägga, stt vi ofta i denna tidning bevisat, att det är att vända upp och ned på sakernas natur och begära det omöjliga, då man sätter våra ordförande i en dylik belägenhet och fordrar, ett de skola oklanderligt draga sig ur spelet. Och vi skynda att till värt laods heder tillägga, att de mest oförvitliga domare i England, Ide för sin högsinthe. och sin värdiga karakter mest ansedda, måhända skulle löpa ännu större fara än våra, om lagen eller snarare bruket utsatte dem för ett så svårt rof. På hvilken grundsats stöda sig då reglorna för ransakningen i England? Man Jkan sammanfatta alla dessa reglor i den J enkla och rättvisa tanken, att det är omöjligt att med rättvisa förhöra en anklagad I och änuu omöjligare att opartiskt fråga ett vittne. Låtom o st tala om förhöret j j intresse och glädje efter det andra. En af de gyllene halftimmar som flyga omkring Jöfver bela verlden hade kommit hit. Injort något för att förtjena den, a An ru