arbetas. På Lofotens öar lär man ha funnit stenkolslager, berättar Morgenbladet. o— Festen vid Långbanshyttan. 1 Filipstads Tidning läses : Förliden tisdag firades i vår bygd en fest lika ovanlig, som enkel och högtidlig. Knappast har det varit för en större all mänhet bekant, att sedan någon tid en ko mite varit verksam för att ombesörja uppresandet af en minnessten vid Långbanshyttan, det ställe, der vår vidt frejdade landsman John Ericsson fi ddes, och sålunde åt efterverlden förvara hågkomsten af denna plats. Genom frivilliga bidrag, uteslutande lemnade af medlemmar inom vår bergsbygd, har också denna plan nu blifvit för verkligad, samt genomförd i all tysthet. just emedan man ville åtsaken bevara der karakter af anspråkslöshet, som så väl höfves vår undangömda bygd och dess idoga inbyggare. Ea enkel granitklippa, upprest på stranden af den bergssjö, i hvars mörkblå spegel John Ericsson som liten pilt betraktade sina barnsliga drag, på den strand, der han lekte och drömde — se der hvad man ville göra! Vid middagstiden förutnämnda dag hade festkomiten infunnit sig i disponentgår den vid Långbanshyttan i sällskap med en större samling, företrädesvis medlem mar från Filipstad samt från nära och fjerran omgifvande grufvor, hyttor och bruk. Sedan Filipstads frivilliga skarp skyttekårs musik utfört dena välbekanta sången ?Hell dig, du höga Nord?, uttryckte talaren vid festen, bergmästaren A. Sjögren. omgifven af en stor skara bergsfolk, från talarestolen, festligt smyckad med grönt och blommor samt uppställd utanför det rum. der John Eriessons vagga sted, uti enkla och allvarliga ord festens betydelse och framställde i några få sammanträngda drag den mass lif och öden, till hvars ära sate nen restes. Nu, då svensken John Ericssons namn med beundran nämnes kring verlden, hade, uttryckte sig talaren, någre af hans landsmän, bosatte i denna trakt, ansett tiden vara inne att för efterverlden bevara minnet af den plats, der han tram. pat sin barndoms första fjät, der fröet förs: började gro till de ider, som fyllt verlden med beundran. Denna fest vore dock at betrakta såsom en enskild tilldragelse, så som en familjfest, utan anspråk på den hög: tidliga offentlighet, som skulle utmärka fi. randet, om hela fäderneslandet deri deltoge Denna bergslag, af gammalt van att draga omsorgen om sig sjelf, hav ej heller velar anlita främmande hjelp för minnesvårdens resande; det tillkomme fäderneslandet ati en gång för sin utmärkte son resa en dyrbarare minnesstod, oss höfves det endast, menade talaren, att med de enkla hjelp medel, som stått oss till buds, hafva i den svenska graniten inristat den runa, som ska!! erinra efterverlden om den deg och der plats, der John Eriesson föddes.? Under det skotten dånade ur djupet a! Långbanshyttans grufvor, hvilka gå fram nästan under den plats, der minnesstenen står, under det skarpskyttemusiken afblåste Wermlandsvisan, aftäcktes stenen, en väl dig granitklippa af nio alnars höjd och närt 800 centners vigt. På densamma är mer förgyllda bokstätver inristadt: John Ericsson föddes här den 31 Juli 1803, och var stenen uppifrån och ned omvirad af en slingrand: krans af blommande ljung samt dess for smyckad med blommor. En lyckligare plat: kunde aldrig ha blifvit vald, än den förhål landet här sjelf utstakat åt denna vård, vid stranden af en sjö, på hvars motsatta vestliga strand blånande berg höja sig — ep plats belägen på näset mellan tvenne sjöar, der ögat åt östra sidan mötes af en leende odlad dalsänkning, begränsad af grönklädde bergshöjder. Sedan efter talets slut och ett skallande lefve för John Ericsson ånyo Vulkans åskor dånat, uppläste talaren följande verser, författade af vår frejdade skald A. A. Afzelius: Här stanna, du vandringsman gode! Den väldiga sten, du här ser — Om än ingen runa der stode — En tydning åt högtiden ger. Se hyddan den låga; ett minne Af fosterlandskärlek här står — Besked af grå stenen du får: John Ericsson föddes derinne. Och hyddan, der fadren hans bodde, Ej :yste på samhällets höjd; — Dock stolt som den konung sig trodde Grufkarln vid sitt arbete nöjd. Men högtid det blef uti huset: En arfving till hydda och tron, Den sonen, som kallades John, Derinne först skådade ljuset. Kring Långbanshyddan den ringa, Der nu ljuda sånger och lof, Små ljuselfvor lätta sig svinga Kring vaggan, der Jonngossen sof. Och Skandinaviens Norna Verdandi, så vän och så huld, Kring vaggan spann silke och guld, Den hvita i Valhalla borna, På Svithiots himmel djupt i molnens bäddar Sig hoppets blida stjerna hade sänkt, Man faror såg, men ingen hand som räddar; Då kom en monitor, den John oss skänkt. Dermed han Moder Svea säga ville: Än har du söner qvar med mod och snille. Och nu, du ädla Wermland! dig ske heder För minnesvården rest på Långbans strand, Som snillets väg till ärans lön bereder Af både Fosterbygd och Fosterland. Dermed var sjelfva akten afslutad, och Hirt JE OR SR Var.