Aftonbladet – 6 september 1867, sida 2

frestande beskrifning på denna tyska guvernante. Charles bad mig taga min George med på vår utfärd om fredag, men jag tror det är så godt hon är med.? Stackars liten Catherine! Hon skulle väl hafva dött af förskräckelse, tror jag, om hon kunnat ana huru hennes hjertas angelägenheter så der afgjordes af personer utan allt deltagande för henne. blotta åbörare af hennes sång utan ord, som hon trodde sig sjunga endast för sig sjelf. Det var en dåraktig sång kanske och bara om småsaker, men den stämma, som sjöng, var klar och ljuf och sann. Charles Butler, som anordnat den nyssvämnda utfärden, var en af de, så att säga, bortkastade goda menniskor, som man stundöm möter här i verlden — en man med varmt hjerta, som blott hade några få att ilska, ensam, med inga närmare slägtingar in andras barn; en man med rika gåfvor och som dock aldrig haft någon annan sysselsättning än hvardagslifvets små bestyr, nen dessa utförde han också med en nogsrannhet och ifver, som borde blifvit använd på större ting. Hos honom bodde en varm, vänlig själ, i.en ful, skrynklig gamnal kropp. flans stora, krokiga näsa, framkjutande tänder och buskiga ögonbryn, hans noteägelseanda och hesa skratt voro så att äga naturens brott mot menskligheten, ty detta var han oskyldig och dock skrämde an derigenom bort från sig barn och qvin or och personer med mindre verldsvana. a, han hade sjelf blifvit skrämd deraf, så tt han trodde att det hos hosom låg nåonting alldeles oundvikligen frånstötande; ans hela lif, hans bästa tillfälle att gripa yckan i flykten hade derigenom gått föroradt. Han var kinkig oek svår attgöra till öjes; i åratal bade han ju vckså tvflat och