Aftonbladet – 5 september 1867, sida 3

Jag kommer när det skymmer, När far har lagt sig. De sista orden, jag sade, gjorde mig ånsestfull och jag skyndade bort ifrån Erland. Och då jag satt i hemmet och tänkte på att ej få silta der mera, och då jag hörde min fors röst och tänkte på att jag aldrig mera skulle få höra den, blef mitt sinne så tungt och ötvergifvet. Min far hade redan sofvit länge och ännu stod jag vid hans dörr och kunde icke slita mig derifrån. Jag mäste ännu se :honom en gång. Den sista gångev. Dörren var nu öppen. Jag stod vid hans sida. Månen sken klart på bans hvita hår, Han vände sig oroligt i drömmen. Jag läg på knä vid hans säng och gret och vred händerna och såg på honom och kände att jag hos honom skulle lemna min frid. Han sträckte ut armen, liksom sökte han något. Den rörde vid mitt hufvud. Susanna?, mumlade han. Det namnet skulle han snart förgäfves ropa. De ögon, som så länge med stolthet sett på mig, skulle snart slås till jorden, då någon nämnde mitt namn. O nej, jag kunde inte lemna honom! Jag ville inte bringa sorg och skam öfver hans gråa hår. Och vid hans hjerta lofvade jag tyst och heligt att icke lemna honom utan hans välsignelse. Lugn reste jag mig upp, lugn och beslutsam. Detäterstod mig blott att söka intala Erland tålamod och förtröstan till morgondagen, då jag skulle tela med min far. Jag hade aldrig kännt mig så hoppfull. Han skulle bevekas. Månen skimrade mellan träden, som lutade sig framåt och tycktes leka med sina uuderliga skuggor, och höstbladen rasslade under mina fötter, under det jag närmare