Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

ej tänka?, sade onkel Charles vänligt till Catherine. Var viss på att min brorson tänker lika litet på at: gifta sig utan förmögenhet, som — ja lika så litet som jag tänker på giltermål. Kom ihåg — ban är ej den man som kan underkasta sig försaselser utom för sitt eget nöje. Han sade detta med ett så eget tonfall och blinkade så menande med sina små grå ögon, att den unga flickan såg upp, undrande hvad detta skulle betyda. Hela aftonen hade hon suttit der i sin bvita klädning, kännande sig som en skugga, en varelse utan minsta betydenhet, en oskrifven sida i en bok, en stum not i musiken. Det hade kommit öfver henne ett slags längtan att också få lefva, få spela med. Och nu, att blott blifva varnad för att spela ens den minsta lilla roll i denna midsommarnattsdröm, var nog för att komma hennes lilla barnsliga hjerta att slå högt af glädje. Kunde han verkligen vilja varna henne? Det slog henne som en blixt och hennes hjerta klappade hårdare och hårdare. Det ianns dock något annat i verlden för henne än skolrummet och lexorna, någonting att akta sig för, någonting som kunde gifva intresse, om ock blott intresset af en stundandefara på hennes ödsliga väg genom lifvet. Att blifva vald och förkastad syntes henne dock icke så outsägligt sorgligt som att blifva alldeles förbisedd och förbigången. Onkel Charles anade ej det onda hans ord hade gjort. Det var icke samma miss George som denna afton hade klädt sig i sin guluade musslinsklädning och som nu gick till sängs i guvernantens lilla sofram, Denna var en helt annan Catherine George. Den lilla fjäriln hade brutit sin puppa, dess vingar hade vuxit och nu fladdrade den åter och fram i det nya ljusets gyllne sken. (Forts.)