Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

repa efter henne och att anse tillräckliga för sin lifsfilosofi. Men nu var allting annorlunda och hon började bilda egna tankar och behöfva ord för att kläda dem uti, och med tankarne och orden kom, tyvärr, också längtan efter någon som kunde lyssna till dem, xunde säga henne hvad dessa underliga, nyupptäckta känslor skulle betyda. Men icke var det gamle Charles Butler hon önskade till åhörare. Hon såg på de andra som samlat sig i en grupp i andr ändan af rummet. Ja, Beamish hade verkligen intagit hedersplatsen och de unnade honom den så erna, allesamman, för deras älsklings skull. ZAck, hvad tänker jag på, skulle någon i verlden fråga efter mig, och jag — tänkte åter lilla Öatherine, men afbröt åter sin tankegång. En obestämd, knappt förnimbar föreställning var det som förorsakade detta arbrott, ett minne, en fantasibild, en prins Geraint, utan namn, men med mörka grå ögon och drömmande blick. Slumpen fogade så att Dick Butler i detsamma kom fram till henne, och hoa såg upp och rodnade och kände sig blyg som vanligt. Hennes drömmar försvunno; hon tyckte nästan att Dick borde se huru de flydde, och hon rodnade ändå djupare. Det var icke den närsynte Dick, som såg dem flykta, men andra, mera erfarna och med skarpare blick voro der och sågo mera än han. Grefvinnan de Tracy som knappast kände någon af gästerna och ej hade någon att tala med, och som dessutom var utrustad med särdeles liflig inbillning, började efter en qvarts timmas förlopp att finna sin brorson alliför länge sysselsait med miss George. Hela verlden kunde hafva hört hvad han sade till henne. Han fälade blott om Nor