Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

lanåt hit?, sade den gamla damen, nickande, ?men de äro alla så lika hvarandra att jag ej känner igen dem.? Och detta var således allt? Det var detta Catherine George hade gått ut att se. Gamle Charles Butler hade ock varit en tyst åskådare, men i en annan vrå af salongen, och nu kom ban bort till miss George, der han till hennes stora förskräckelse, hamnade i en länstol alldeles bredvid henne. Dersatt hon i sin hvita drägt, vacker, mild, behaglig, med blyga, mörka gazell-lika ögon; och der satt han, gammal och skrynklig, med små, grå blixtrande ögon, men hon hade ej behöft vara rädd för honom, ehuru han såg litet barsk ut. Om mr Bartholomeus, som stod bredvid, kunnat se deras tankar, skulle han blifvit högeligen förundrad öfver samstämmigheten deri, Matilda har rizstigt varit i sitt element i dag?, tänkte Charles Butler; så hon är förtjust af att hafva fått förtroende af en kärleksaffär! Om det nu hade varit stackars Dick, som alltid har otur — men jag antager att ingen klok flicka någonsin :ommer att bry sig om honom, och förr eller sednare skall han väl göra något mästerstycke af därskap. Nånå, det ha vi alla gjort... Det är bara ungefär ett halft sekel sedan jag första gången såg hans mor i Lindalleen. Stackars älskling, stackars älskling !X och den gamle mannen började med foten slå takten till en visa som följde med hans tankar på hvad som varit. Hyad kan det vara likt4, tänkte Catherine George, att älska, och blifva älskad, att riktigt upplefva det man drömt och läst om? O, jag kan ej föreställa mig det! Är det som att lyssna till musik? År det som den dagen då mamma och jag klättrade upp för berget, då solen sjönk och vi