Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

SOLÖGAT. Skizz af SYLVIA. Solen hade varit uppe några timmar denna Kristi-himmelsfärdsdag och skolungdomens sång hade nyss förklingat från kyrktornet. Fåglarne sjöngo, glada rop och musiktoner ljödo när och fjerran från Slottsskogen ), hvilken stod der så ljus i första vårgrönskan. Blott några allvarliga furor skokade på hufvudet åt det muntra lifvet rundt omkring och sågo förvånade på en liten bäck, som ystert rann förbi, härstammande från den sista smälta drifvan och som skulle torka bort innan sommarsol rann upp. På landsvägsgatan, som låg fuktig och grå i morgonsolen, rörde sig en brokig menniskoskara. Der kom en läng rad tjenste fickor med Stockholmssjaletter fladdrande för vinden. De skrattade öfverljudt åt hvad de unga männen, som hack i häl följde dem, hade att förkunna. I spetsen för tåget gick en violspelare och valsen, som ljöd från strängarne, var lustig, om icke just för i år. Men mången matröga myste: den påminde om hennes ungdom. Vid förstugudörren till det lilla rödmålade huset bredvid vägen stod en jernbärare, tog pipnubben ur munnen och såg fundersamt på sina nyborstade snörskor. Och framme vid ekogen gingo arm i arm tvenne handelsbokhållare och sjöngo: Stå stark du ljusets riddarvakt.? Macamer med korgar, barn och männer trängdes med ungdomar, tom redan kommo ) Vid Guteborg.