Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

En tid härefter sammanträffade jeg åter med Susanna, Vår första bekantskap förnyades och ett förtoligt umgänge uppstod osg emellan. En höstqväll sutto vi tillsammans just på den plats jag första gången såg henne, Susanna stödde hufvudet mot en trädstam och de fina, hvita händerna hvilade stilla i nennes sköte. Den undergifvenhet, med hvilken hon bar sitt öde, och det själslugn, som låg utbredt öfver hennes ansigte, tilltalade ig särdeles den qvällen. Jag kunde icke låta bli att säga henne det och önska att som hon kunna bära lifvets väl och ve. SOckså jag har haft ett knotande hjerta, sade hon, och det gick långt om innan jag kunde kyssa den agande handen. Har du lust att höra något om det framfarna?4 tillade hon. Jag tryckte hennes hand och hon började: Vid sjutton år fick jag aldrig nog af lekar och nöjen. Min far kostade på mig allt hvad jag önskade, och jag hade fått en uppfostran öfver mitt stånd. Mången ung man sökte den tiden mitt sällskap. Jag undvek det icke, men vågade någon tala till mig om kärlek, så afvisade jag bonom. Detta beteende var just i min fars smak, och ju kallare jag var mot andra, ju mera tycktes han ha mig kär. Ingen var god nög åt mig, sade han, och jag fann också detsamma. Så kom en julhelg. På trettondedagen skulle en kusin till mig fira sitt bröllop, och i vårt hus tillreddes festen. Efter vigseln dansade vi. Midtupp i dansen såg jeg då ett ansigte, som jag förut aldrig sett. Det var bleklagdt med dunkla, glödande ösga. Han dansade just med bruden pen svängde bäftigt dm med henye, Mär han stengade