Aftonbladet – 4 september 1867, sida 2

ter som hon ej begagnat sedan hon lemnade sitt eget hem... Det var en hvit klädning, den också, men af mjuk, fin indisk batist, garnerad med spetsar och blå band. Den hade gulnat litet, men deraf blef den ej sämre, och om de blå banden bleknat, så hade de blott deraf fått en mildare, behagligare färg, Med sitt mörka buckliga hår hopbundet i en tjock knut i nacken, såg hon ut som ett ar sir Joshuas Porträtter, isynnerhet sedan hon knutit på sig det perlband, som omfattade hennes runda hvita hals. Derpå gick hon ned i den tomma salongen och väntade på Augusta. Catherine var en af dessa personer, som ibland, innan man vet ordet af, stråla af en skönhet, den man ej förut märkt, liksom andra hastigt blifva älskvärda eller qvicka ; Catherines egendomliga, hastigt påkomna skönhet, var som en inspiration, och jag tror knappt att hon sjelf anade den. Hon var också så underlig till mods i afton. Hon försökte att tänka på andra saker, men hennes tankar vände åter och åter till den soliga ateliern, musiken och flodens sorl, de vänliga unga männen, den sköna, den lyckliga Catherine, som lutade sig tillbaka mot den höga stolskarmen, medan solstrålarne lekte med hennes gyllene hår, medan hennes klara ögon glänste under det hon lyssnade till Beamishs historia. Solen hade sjunkit sedan han berättade den, och den stjernljusa natten herrskade nu. Salongsfönstren stodo öppna och stjernornas skivamer och ett svagt doft från blommorna på balkongen trängde ditin. Mies George satte sig tyst nära fönstret och blickade ut på den strålande himmelen, tills stjernorna doldes för hennes blick af den prosaiske taffeltäckarens hand, som stängde fönstren och luckorna och tände fjusen i kronorna, (Forts.)