Aftonbladet – 3 september 1867, sida 3

norrmannen Tidemand, de båda berömdt dässeldorfska konstnärerna, båda lika in tressanta. Genom den tförstnämndes ädro strömmar det lätta, lifliga svenska blodet geno den andres det tyngre, allvarligare corska. Han lutar åt den sentimental: uppfattningen, hvaremot Fagerlin fräser öf ver af den gladast, mest hänvförande hu mor i sina tre taflör, verkliga mästerverk afseende på den sannaste karakteristik. All ting i dem är så älskvärdt, så trefligt, -1 så frisk flägt slår emot oss från dem, teck -ningen är så mästerlig, färgen så luftig, at ofvanpå en sådan äkta germanisk lifsbilc allt franskt förefaller oss dubbelt förskämd och ruttet, ja man betages af en riktig vämjelse blott man tänker på allt de avinkade, förgiftade, målade hetärväsen. et. I motsats till Fagerlins djerfva Jefnadsglädje för Tidemand oss med ovanlig kraft till en norsk stridsscen. Hatet mellan två gamla motståndare bar vid ett bröllop bru: tit ut i full låga, och hvar och en af dem har med stridsyxan tillfogat sin fiende dödshugget. Den ene ligger liflös ntsträckt på en bänk, och hans hustru har jemrande kastat sig öfver honom. Den andre, en jättestark, mörklagd man med en ohyggig fysionomi, bäres bort och kastar döende ännu Jen blick full af det oförsonligaste hat på liket, som ligger utsträckt framför honom, medan en gammal, storväxt qvinna — kanske moder till dem bäda — höjer sin anklagelse mot himlen för detta förtärande hat, hvars förderfliga utbrott hon länge insett skola Slutligen komma, samt qvinnor, barn och mön förfärade skocka sig tilisamsammans. Hela scenen är skildrad med stor kraft och sanning, de särskilda fi-urerna modellerade på ett stundom nästan alltför plastiskt sätt. Det hela sätter oss in i det otämda raseri, som kan öfverväldiga dessa jättestarka pordiska naturer. Religion och historia finna vi mycket svagt representerade i de skandinaviska konungarikenas konst, eller rättare sagdt, man saknar dem alldeles. Utom Malmströms urnordiska bild af Wiger Spaa, den törste som samlade Sverges lagar — för öfrigt ett godt arbete — finns det endast genre och iandskap. Åtminstone äro dessa det enda, som har något värde och som visa ett sundt, oförderfvadt folkhf, hvilket nästan uteslutsnde häller sig till seattiden. En af Höckert målad historisk genretsfla från Carl XII:s lif, föreställande slottsbranden i Stockbolm, är icke illa; men mycket bättre, ja verkligen förträfflig, hvad hela tonen angår, är samme konstnärs tafla: interieur af en lajpsxåta. Detsamma kan mean säga om Jernbergs roliga taflor ur det nordtyska och svenska folklifvet, Malmströms förtjusande grupp lekande barn, Hansens hänförande norska bondflicka. Ett icke litet antal till en del ypperliga, åtminstone sunda och goda landskapstaflor af Wahlberg, Eckersberg, Morten Miller, Berg, Holm, ja till och med den svenska konungen vittna om dessa nationers starka sinne för naturen.? Längre fram, då författaren talar om de särskilda länderras konstindustri, yttrar han: ?Danmark, Sverge och Norge visa långt mera slägtskap med den byzantinska stilen, hvilken från gamla tider har varit rådande vid Bosporen, än man skulle tro. Ur den norska träbyggnadskonsten har en alldeles egen ornamentik utvecklat sig, hvilken på ett ganska intressant sätt går medelvägen mellan den byzantinska stilens kalligrafiska ornamenter och renaissanc-ns fria begagnande af växtformerna. I den norska af delningen af Histoire du travail fiona vitvå dörrinfattningar, sannobkt från det 13:de— 14:de århundradet, med ett slags utskärningar, till hvilka man finner motstycke i våra romanska byggningar. Denna ornamentik skall förekomma hos bönderna i Thelemarken, och vi se också på utställningen en mängd bägare, ktus, dosor och andra småsaker rikt prydda med dylika bladslingrin gar, hvilka äro utförda med en finhet och en fasthet i stilen, hvartill man bland de mångfaldiga dylika arbetena endast i Kina och Japan finner något motsvarande. De vackraste äro utställda af Borgersen, verk: liga konstverk genom en behandling af den släta reliefen, af hvilken utskärarne i våra industriskolor kunde ha mycket att lära. Då jag vände mig till den norska eller sven ska kommissarien för att få närmare upp: lysniog om dessa märkvärdiga arbeten, blef han förvånad öfver, att man kunde intressera sig för någonting sådant, och upplyste med synbar förargelse öfver, att det var det enda, jag egvade uppmärksamhet, mig om, att denna iudustri var mycket gammal l:; i Thelemarken och att det var bönderne, som idkade den. Här ser man rött väl, l; hvilken fördel det är att ega en gammal lj f l 4 ee ärfd teknik. Jag skulle nästan våga utsätta en premie för den, som i Tyskland eller Frankrike vore i stånd att utskära någo ting med sådan finhet. Kommissarien hade. det tydligen icke i ringaste mån fallit in, : att han borde förskaffa dessa. saker en pris. s belöning. Äfven en utskuren stol från de Conirck i Kristiania ådrog sig uppmärksamIi bet genom sitt vackra utförande, — — I det hela taget ligger naturligtvis tyngdpunkten för alla dessa länders produktion i åkerbruket, fisket och bergverksdriften, och här ba de också utställt mycket, som förtjenar att ses. Hyllning åt John Ericsson. (Telegram till Aftonbladet.)