Aftonbladet – 3 september 1867, sida 2

Det var heller icke något storartadt ämne han valt — en så kallad interiör; en fiskarhustru, som med sitt sofvande barn 1 knäet väntar sin mans hemkomst. Man ser dussintals sådana kompositioner. Mn denna tafla var förträffligt målad med finbet och känsla. Koloritea var varm och genomskin lig; qvinnuns aocsigte var särdeles intagande, strålande och sorgset på en gång; blicken ur de bruna ögonen var talande. Det var lif deri, oaktadt artisten, enligt sin ekolas åsigter, placerat hennes hufvud framför ett fönster, och med strängaste trohet målat mörka skuggor och härda linier. Stugan der hon satt var tydligen målad efter naturen. Der var det stora skåpet med sirater, utskurna i trä, förnämligast bestående af två fäglar fom sätta väbbarne tillsammans, och de blanka gångjernen med sire särskilda degrar; den stora spiseln med den lågande brasan — eldtången var här en af konstens triumfer; — det halföppna fönstret med utsigt öfver åkrarne ända till hafvet; sländean, den egendomliga skytteln, hvarmed väfves band och snören, hängande nen från taket; den stora kopparkitteln, blankskurad och skinande — med ett ord, all: hvad man dagligen, med få förändringar och litet minore blankt och putsadt, kan få se i hvarje bondgård och stuga i närheten af slottet Tracy. ?Käraste Dick, du har gjort omätliga framsteg!? utropade hans tent. ?Det är beundransvärdt, Det är det bästa du någonsin -gjort. Hvem är det då likt? Catherine, se på den der kopparkitteln och det der skåpet... madame Binsud har just maken till dem båda i sitt kök.? Dick ryckte på ax!arne, men berömmet gjorde honom tydligen nöje. Jeg her n anutiet här?; sate hen ent.