Aftonbladet – 3 september 1867, sida 2

nästan se den styfva brokaden och den underliga snitten på brudens drägt, hon trodde nästan att bon hörde Db. udtärcorna hviska med hvarandra. Det var en af dessa vakpa drömmar, som stundom förefalia oss så tydiga. att vi bestämdt tro oss hafva en gång upplefvat något dylikt eller ock i en framtid säkerligen skola få se drömmen förverkligad. Beamish slutade hsstigt att spela, och böjd öfver instrumentet började han med Catherine Butler ett lågt, men ifrigt samtal. Madame de Tracy oc: Georgina, som redan fält nog af musiken, stodo nu vid fönstret och sägo ut öfver floden. Barnen hade sprungit ut på balkongen. Icke för första gåvgen och tyvärr icke för sista gången kom en känsla af öfvergilvenbet, af trötthet öfver stackars Catherine George, som nu fann sig så främmande, så allena bland de sndra. Denna kävela kom just från hennes deltagande för den andra Catberine och hennes glädje öfver dennas lycka. Den var som ett skarpt törne midt ibland rosorna och som i det upprörda själstillstånd, hvari hon befann sig, sårade henne eå djupt, att hennes ögen tylldes af tårar, men af friska, kristallklara, rena tårar, äpnu icke grumlade ef lifvets bitterhet. Dick, som sjelf var högeligen intresserad för sin väns frieri och lifvad vida öfver vanligheten, började hysa ett visst del aga: de för den lilla känsliga varelsen, eom råkat blifva hans gäst, och tyckte återigen att hon var för mycket förbisedd. Han gick derföre fram till henne och sade mycket vänligtt ?Skulle ni ha Ivst att se på min sista jafla, miss George? Min tant och min kusin säga att de vilja ee den; then det Ar just vytntive att viga.