Aftonbladet – 31 augusti 1867, sida 2

Amiral Farragut. Hufvudstaden får måhända i dag besök af nordamerikanska omiralen: David Farragut, hvilken genom sina djerfsa strider under sista nordamerikanska kriget tillvann SE icke blött sina landsmäns beundran och tillgifvenhet, utan ock utmärkelsen att senses för nutidens tappraste sjöbjelte. För många af våra läsare torde det derför vara af intresse att veta, hvad slags man denne nordamerikanske amiral är, hvarför vi skola lemna en kort. redogörelse för hans vigtis gaste lefnadsöden. Han föddes år 1801 uti Tennesse, som är en af sydstaterna, och redan. år 1810, således videndast nio års ålder, ingiek han i nordamerikanska örlogsmarinen såsom midshipman på fregatten Essex. Tvenne år derefter utbröt-kriget emellan England och Nordamerika, och samma år pröfvades hans unga nerver i en sjödräbbning, då efter en kort strid fregatten Essex eröfrade engelska korvetten Alert. Det var dock först år 1813, då ban ver nyss fyllda 12 år, han riktigt erhöll sitt elddop i den lika blodiga som långvariga striden utanför Valparaiso mot två engelska örlogsfartyg, -nemligen fregatten Phebe och korvetten Cherub. Den amerikanska fregatten fick här hälften af sin besättning dödad eller sårad, och vid en af de två kanoner unga Farrägui hade under sitt befäl blefvo successivt 15 man undanskjutna. Kapten Porter, fregattens chef, omnämner uti sin rapport med mycket loford Farragut, samt beklagar, att han är alltför ung för att kunna förordas till befordran. Efter krigets slut dröjde det dock icke länge innan han blef löjtnant, hvarefter han i likhet med alla andra amerikanska sjöofficerare ofta användes till sjötjenstgöring och beseglade nästan alla haf. När det inbördes kriget år 1861 utbröt hade Farragut redan fyllt sina 60 år, utaf hvilka han tillbringat 21 år ute på sjön. Då ej blott han sjelf, utan äfven hans hustru genom födseln tillhörde sydstaterna, uppmanades han af sina många sydstatsvänner att göra gemensam sak med dem och, såsom det hette, blifva sin stat trogen. Det var ganska få af sydstaternas officerare som kunde motstå dylika påtryckningar, men ibland dessa få ver Farragut. Han gjorde icke någon hemlighet af sina åsigter, och tillstod oförfäradt, att en officer mäste älska sin flagg mer än slägtingar och vänner, Hang vänner, som först förvånades öfver hvad de kallade hans trolöshet, blefvo slutligen förbittrade och antydde, att den som icke öfvergick på deras sida borde vara-beredd på att behandlas såsom en förrädare. När det slutligen blef öppet våld, Fort Sumter eröfrades och örlogsvarfvet vid Norfolk appbrändes, fann Farragut rådligast att lemna sitt bem, hvarför han i April månad 1861 reste till Washington och anmälde sig säsom villig att uppträda till unionens och laggans försvar. Ehuru regeringen i Washington i början syntes rådijös och vanmäktig, vaknade hon snart ur sin letargi och tog raskt sina mått och steg, för att återställa ordningen. Ibland andra åtgärder som beslöts var äfven att återeröfra NewOrleans, hvilken stad var en afrebellionena härdar och just derför väl beredd på ett anfall. För detta ändamål utrustades en jandtoch sjöstyrka, och Farragut utnämnleg till chef för den sednare. Sväårigheerna voro många och stora, men med sin dlokhet och sitt mod öfvervann han dem