Aftonbladet – 29 augusti 1867, sida 3

BV RR mr he K Kn rr AMVv Me Rättegångsoch Polissaker. Åtalet mot Stenby jordoch tegelbruksaktiebolag. Då detta mål sednast förevar, inlemnade åtskilliga svarandeparter skrifter, för att bemöta det af stadsfiskal Silfversparre mot bolaget väckta åtal. I sammanhang med den öfver rättens förhandlingar vid nämnda förhör meddelade redogörelse intogs den af k. sekretera.en W. Dalman iogifoa skrift. En annan, ef grefve H. Taube inlemnad, meddelas här nedan. Den I lydde sålunda: Till Stockholms rådhusrätt! Med anledning af hr stadsfiskal Silfversparies, den 13 dennes inlemnade skrift tår jag afgifva i följande förklaring: r Silfversparre börjar med att påstå, det ?bolagsmännen i Stenby bolag hafva samma skylI dighet att åtlyda hvad författningarne stadga om lotteri, som hvilken annan som helst. Det har aldrig fallit mig in att bestrida detta, ej heller har jag kunnat vara nog enfaldig att tänka mig motsatsen, men hvad jag deremot bestridt och fortfarande bestrider, är att Stenby bolags aktier kunna hänföras till i lag förbjudnelottsedlar. Hr Silfversparre har medgifvit att det finnes värdepapper, hvilka inlösas efter utlottning, men ändock ej äro att hänföra under i lag förbjudne lotterier, och således dermed sjelf tydligen förklarat och erkänt att det finnes lotterier hvilka icke kunna åtalas och dömas efter 1844 års nådiga förordning om förbud mot lotteri. Deruti äro således både hr Silfversparre och jag numera af fullkomligt samma öfvertygelse. Frågan lärer således nu endast gälla, om Stenbyaktierna skola kunna hänföras till ilag förbjudne lotttedlar eller ej. Hr Silfversparre uppger tvenne betecknande egenskaper, som enligt hans åsigt göra ett lotteri tillåtet; den ena är om behörigt tillstånd är dertill lemnadt, och den andra om utländsk regering sanktionerat företaget, och säger hr Silfversparre: ?Redan lotteriförfattningen visar att förbudet emot lotteri icke är absolut, utan att den som iakttager stadgade former, kan dertill erhålla tillstånd, samt att ?K. M:t, som förbjudit lotteri i allmänhet, lärer dermed icke hafva frånsagt sig rättigheten att i förekommande fall utöfva sin dispensrätt och undantagsvis tillåta lotteri. I KE. förordningen af den 21 Mars 1844, intagen i 1 kap. Handelsbalken, stadgas likväl i 1 absolut förbud mot lotteri, hvaremot i 2 göres undantag, deruti endast för lotterier å lösören för välgörande ändamål? eller å ?konstsaker till svenske konst-dkares understödjande och uppmuntran?, och i samma säges att anrmälar om tillstånd för sådan lottning bör ske hos vederbörande K. M:ts befallningshafvande, således ej hos K. M:t. Att K. M:t ändock skulle lemna tillstånd till något lotteri, ej hänförligt till nämde undantag, och således stridande emot gällande lag, är väl ej tänkbart; och hyser jag i det fallet för högt begrepp om regeringens uppfattning af dess konstitutionella rätt för att ens våga ifrågasätta något sådant; utan lärer väl vara tydligt, att då K. M:t sanktionerat obligationers utfärdande, hvilkas nlösningsrätt med större eller mindre premier bestämmes genom lottning, så har K. M:t äfven tydligen gifvit tillkänna att dessa obligationer, ehuruväl att de utlottas, ej äro att hänföra till i lag förbjudne iottsedlar och således ej kunna utöfva den för allmänheten, vare sig i moraliskt eller pekuniert hänseende skadliga verkan som de lotterier, hvilka lagen belägger med förbud och straff, enligt lagstiftarns tankar utöfva, eller med andra ord, att det fordras andra egenskaper än endast utlottningen för att hänföra ett lotteri till straffbar inrättning. Hvad åter beträffar den andra egenskapen, hvarigenom hr Silfversparre anser ett lotteri ej kunna åtalas, eller att utländsk regering sanktionerat detsamma, och hvartill hr Silfversparre ledes, för att söka genom detta orimliga antagande underkänna den tydliga definition domstolarne gifvit på i lag icke förbjudet lotteri, då domstolarne och K. M:t enhälligt, på sätt redan i målet anfördt är, förklarat de åtalade kurhessiska obligationerna ej kunna hänföras till i lag förbjudna I -eedlär. sk visar detta bättre än nåfonting annat an hr Silfversparre antingen ej unnat eller velat tänka sig in uti hvad som menas med i Jag förbjudet lotteri. Enligt hr Silfversparres åsigt skulle ju sljest alla de af sine lands respektive regeringar dels inrättade, dels sanktionerade rena lotteriers sedlar, såsom Kongl danska klasslotteriet, Hamburgerlotteriet, Braunschweigiska lotteriet m. fl. vara tillåtna att här i landet försäljas; då likväl ofta åberopade förordning af den 21 Mars 1844 förbjuder att utbjuda eller afyttra lotter till penningars? bortlottande inom eller utom riket. Så långt trodde jag dock ej att hr Silfversparre, som är pligtig och skyldig att vaka öfver lagarnes efterlefnad, skulle kunna utsträcka sin öfvertygelse, att han anser tillämpningen af våra lagars stadganden vara beroende af och kunna omintetgöras genom en utländsk regerings påbud. Säkert är ock att hvarken inför det allmännas omdöme eller domstolarnes pröfning ett sådant påstående kan annat än ogillas. Det var äfven ej det förhållandet, att Kurhessiska obligatiouerna äro af nämnde lands regering sanktionerade, som gjorde att domstotarne och K. M:t förklarade desamma, ehuru de inlö sas efter utlottning med större och mindre premier, icke kunna hänföras till i svensk lag förbjudna lottsedlar, utan fäldes detta domslut på grund af att obligationerna inlösas efter samma funder som statens premieobligationer, och nu lagade aktier inlösas, eller med minst obligationens primitiva värde, hvarigenom den för förbjudna lotterier betecknande egenskapen, att insättaren i förhoppning om vinst riskerar hela eller en del af det inbetalia kapitalet, ej förefinnes hos dessa obligationer, hvilket allt inhemtas af det till rätten förut ingifne K. M:ts utslag i åberopade mål. Hr Silfvetsparfe säger vidare, att svarandena stöda sitt åklagade beslut på att förord bryter lag, och söker att genom en liknelse visa hvart en sådan teori skulle leda, samt yttrar, låtom oss antaga att samma slags förbud vore gällande mot allt äfventyrligt spel som nu gäller mot lotterispel, så skulle enligt hans förmenande några personer kunna göra öfverenskommelse om spels drifvande och dertill vara berättigade, endast de. alla uppsatte ett protokoll om att de alla voro ense att spela, vinna och förlera?. För det första har jag mig ej bekant att hvarken jag eller någon annan åberopat att förord bryter agn såsom det egentliga stödet för bolagets rättighet att fatta öfverklagade beslutet, utan hafva samtige endast förklaradt sig vara uti sin goda rätt då de ingingo förening om användandet af bolagets medel; och för det andra så börjar hr Silfversparre med att sjelf göra ett diktadt antagande för att derefter tå ett resultat, hvars riktighet ju alltid måste stå i förhållande till antagandet. I sanning ett eget sätt att gå tillväga; ty är premissen falsk, blirnaturligtvis äfven konklusionen falsk. Så kunde man ju annars äfven antaga att hr Silfversparre anställt detta åtal ej af öfvertygelse att bolaget på något sätt handlat lagstridigt, utan dertill blifvit föranledd af andra skäl, och då komma till den slutsatsen, att då allmänna åklagaren väl är skyldig att endast handla efter öfvertygelse, så borde hr Silfversparre aldrig emot sin öfvertygelse gjort åtalet. Till sådana oriktiga slutsatser kan man komma om premisserna äro falska. Ehuruväl nu ingen åberopat att förord bryter lag såsom stöd för bolagets åklagade beslut, utan att i förlitante på beslutets laglighet detsamma blitvit fattadt, ir dock gifvet, att ehuruväl, på sätt hr Silfversparre nogsamt känner, förord i vissa fall verkigen bryter lag, det dock ej kan ske ialla. Om emförelse derföre skall göras, bör det väl vara ti med hvarandra jemförliga fall. Jag hemtäller då till rättens och hvarje rättänkandes vepröfvande om hr Silfversparres liknelse i detta all är på sitt ställe passande. Sannolikt är det