Aftonbladet – 29 augusti 1867, sida 2

— —— -——..znJJ 3XHF— HX X WA4Z2W1fJ:Ä.?1341:!1t1rs2r5p,;beceeeeco eOsSiäinnCnCr ing och utseende för en annan, blå band, suldsnören och tofsar — det är ingen ända vå alla de rara saker vi ha i förråd och ;fter behag kunna utdela åt våra damer och herrar, och som vi gerna lika frikostigt skulle vilja bestå de lefvande menniskor vise omsring oss. Men det är fåfängt att åt dem vilja dela öden, fåfängt att önska föränringar och förbättringar för dem. Verlden år sin gång, lifvets öden fullbordas tyst, föränderligt, och rycka med sig både oss sjelfva och våra olika meningar om hvad man skulle och borde vara. En gång talades det både mycket och länge om lilla Catherine och hennes framid. Naturligtvis borde hennes styfmoders familj bafva sörjt för alla tre flickorna, sedan Catherine sjelf icke hade nögra slögingar. Hennes styfmoders ena syster, mrs Buekington, var ganska förmögen; den andra, lady Farebrother, hade så mycket penningar att hon knappt visste hvad hon skulle göra dermed, men ändå slutades öfverläggningarne dermed att Catherines små half. systrar sattes i skola och hon sjelf erhöll en förträfflig plats? enligt annons i Times. Hennes lön utgjorde sextio pund, och då hon tillika disponerade ränten af omkring tusen pund, som hon ärft efter sin egen mor, kunde hon anses rik för sin ställning i lifvet. Men hon betalade en del af skolafgif. ten för de små balfsystrarne. Hon kunde ej uthärda att se dem i den billiga, dåliga helpension, dit lady Farebrother hade sändt dem. Tanterna gjorde emellertid inga invändningar mot en bättre skola, då Catherine erbjöd sig att betala skilnaden i priset. Alla sade att det var skamligt att hon skulle göra det, men att man ej kunde vänta annat af sådana otrefliga, obehagliga fruntimmer, som mrs Buckington och hennes syster,