Aftonbladet – 24 augusti 1867, sida 2

äxter, en gipsstaty 1 Iu!l kroppsstorlek er ejsarinnan Eugenie. KL 32 5 utkommo e österrikiska mejestäterna på perronen, er de sågos samtala med herrar och daver ef hofkretsen samt högre dignitärer. .ejsarinnaus toilett var ytterst smakfull: en ing släpande sidenklädning af denra ljusioletta färg, fom man nyligen uppfunnit i aris och döpt till Eugenie-violett, deröfver n hvit spetszaantilj med lilas-band och en ten rund, svart sammetshatt med svarta jädrar bildade ett harmoniskt helt, komletteradt af den hvita med violetta blomnor broderade parasollen. Sitt rika hår ar kejsarinnan upplagdt i flätor; frisyren yntes mig ny, men för en närmare bekrifning soknas mig nödiga frisör-insigter. Jen höga damen såg något medtagen it af den ovanligt starka hettan, men rela hennes utseende hade något utomedentligt ädelt, graciöst och äskligt. Kejaren bar den österrikiska marskalksunifornen med hederslegionens breda band. Tåget som skulle medföra det franeka kejsarparet försinkade sig ej obetydligt. Vära majesläter mäste vänta en halftimma på perronen, och man såg att kejsaren började bli otålig. Andtligen klockan fem miruter öfver fem inrullade täget, under svaga hursarop af de på perronen saralade åskädarne, i banhallen, men äfven denna gång, liksom vid sultan2as ankomst, gick den kejserliga vagnen förbi dörren till hofvets väntsalong och den utanför denna utbredda mattan. Kejsaren och kejsarinnan lemnade genast fin plats på perronen och skyndade till hofvagnen. Långsamt och försigtigt, ej olik en välmående köpmen eom eiter väl förrättade värf hemkommer från Leipzigmessän, steg Napoleon ut kupgn. Monaarkerna tog, af sig hattarne och skakade hvarandras händer. Emellertid hade kejsarinnan Eugenie, lätt som en femton-årig flicka, hoppat ut ur vagnen, och man såg na de båda kejsarinnorna omfamna och kyssa hvarandra. Under den ömsesidiga presentation af sviten som nu följde hvilade de närvarandes blickar nyfiket på den iranske herrskaren, den f. d: obetydlige sehweiziske artillerikaptenen samt på den tirade kejsarinnan, f. d. grefvinnan Theba, Napoleon är något större och bättre bygd än man vanligen föresttller sig Honom. I den igenknäppta enkla svarta bonjouren med sammetskragen, och den låga cylinderhatten såg han på en gång stel och välmående ut. Hans fysik är tydligen ännu ganska stark, hans gäng fast och lätt, ur dragen talar stor energi, och den vänliga borhommi hvarmed han i dag, helsande till höger och venster, smålog, förmådde endast obetydligt mildra det skarpa, observerande uttrycket i ansigtet. Så ser sanverligen ingen ejuk, ålderdoresbräcklig man ut, wtan en som håller fast hvad han ec gång vunnit. Den guldruna hyn förråder vid första ögonkastet i sin egendomliga bronsartade skiftning napoleoniden. Det tjocka håret, och de tillepetsade, men icke öfverdrifvet långa mustachernpa å la Herri IV ha en gräblond färg. I sin ungdom måste Napoleon varit en afgjord blondin. ?Men kejsarinnan !? skola våra läsarinnor otåligt utropa, hur ser Eucenie, ?den sköna elfven?, furstinnan med månskensansigtet och hvad de allt heta de olika beoämningar man gifvit henne, hur ser hon ut? . Nåväl, vid första blicken säger mana om henne, att hon är en liten fyllig dam med yppiga former, frisk och fia hy och en liten den allra näpnaste fot. Hon förbländer allsicke, man måste ena längre stund betrakta henne; då först märker man den fulländade regelbundenheten af hennes profil och gör för sig sjelf den avigärkningen att den sköna damen ser obegripligt ung ut. Hennes hår är ännu af renaste blonda färg, hela hennes utseende en äkta, kraftig bloudines, dock merai den engelska än den spanska stilen. Kejsarinnan Kugenie bar en ovanligt kort öfverklädning af hvitt siden och en kofta med frackskört af samma tyg, bäda prydda med: ett fint, svart garnityr, en liten svart Ristorihaft och ett mörkt spetsflor, som kon blott för ett sgonblick slog tillbaka. De båda kejsarinnorna erbjödo, då de talade med hvarandra och derpå vid hvarandras sida gingo in i väntsalen den största kontrast. Vår kejsarinnås höga, smärta gestalt bredvid Eugenies lilla och fylliga, det mörka håret bredsid det blonda, det msjestätiska släpet bredvid den högt uppskörtade roben, som lemade stöfletterna helt och hållet bara, — sllt var motsate. Vär kejsarinna är en eterisk uppenbarelse, kejsarinnan Eugenie är einnligt skön, — med dessa två ord är motsatsen mellan båda bäst uttryckt. Helsningen var hjertlig, så hjertlig som om Solferino och Queretaro voro utplånade ur alla dödligas minne, och fortfor sexa sju mnivuter. Derpå lemnade majestäterna under forfarande svega Vive Vempereur! batgården och foro genom de täta massorna och den nära på lika täta haien af soldatertill residenset. Ett och annat hurrarop höjdes. Folketigkttog i det hela en lugn, om än vänlig hållning. Om man vänligt mottager Napoleon III, är det en artighet mot vår kejsares gäst. Vid skymningens inbrott besteg jag Mönchsberg, för att derifrån äskåda bergilluminationen, hvarmed man ville bereda detfranska kejsarparet ett nöje under den promenad man efter middagen gjorde till Klessheim, erkehertig Ludvig Vietors Instslott. Då mörkret tilltog, uppflammade den ena bergelden efter den andra. Gaisberg och Untersberg lågade i den rikaste prakt. På det sednare ensamt brundo inemot fyratio eldar. Men äfven de aflägsnare bergen prunkade med flammande vårdkasar. De lägre terrasserna af Hohe Göll, Hohe Göll sjelf, Staufen, Stockstein, ja till och med det i fjerran uppstigande Tönnengebirge lyste helsande i nattdunklet. MHerrligheten varade dock ej länge, ty klockan straxt efter 9 gick fullmånen upp bakom Gaisberg och fördunklade hela bergilluminationen. Silfverglänsande dallrade dess stråle på Salzachs brusande vatten och kastade sitt milda skimmer öfver Salzburgs torg och gator, der menniskohvimlet fortfor ända till midnatt. ENSE TENS Å Stavangers konsumtionsförenings sista bolagsstämma beslöts att öppna en tredje försäljningslokal. Derefter föreslog ordföranden, köpman T. Widvey, att inom konsumtionsför ningen bilda en ?Skibsaktiefaorenino? hvilket ock antoos. i det man