Aftonbladet – 24 augusti 1867, sida 2

f Moore eller Zadkiel söka utleta, för hviln en af deras grannars skördar eller för hvilN en at jordens mäktige de alldagligaste före-T! selse bebådar förstörelse och undergång. Man må uppfatta tilldragelsen huru som T elst, så skall dessa båda kejserliga ljus-v: roppars konjunktion i de politiska astrolo-2! ernas tanke innebära någon stor fördoldb rening. Omständigheterna må vara huru-l6 ana som helst, skola de likväl konstrueras ri Il bekräftelse på en eller annan farhåga. fr J, pvaktas kejsarne af sina statsministrar 2 ch ambassadörer, antager mötet hela betyelsen af en diplomatisk konferens. Och rötas de deremot en famille endast med ina kejsarinnor och några prinsar af blo-l et, då är det en affärs-töte-å-tete, två au-t okratiska hufvuden, som slå sig ihop, båda r: ika angelägna om att vara qvitt vittaen och N ådgifvare, funderande på planer, som icke B åla vid dagsljuset och för hvilka intet of-Q icielt statsmannaembete skall dela ansva-!ig et. Och ändock är det, hvad man än må lf, änka om sådana episoder, rätt och slätt om den mexikanska expeditionen, otviiveligt, att de menskliga händelserna lyda allnänna lagar, som stå öfver det individuella ;odtyckets kontroll. Hvad man kallar en envåldsherrskare? kan endast vinna framsång genom att troget tolka och följa dessa agar. BSlughet är ej vishet, ej heller hemighetsfullhet politik. Kejsar Napoleon har amn för att vara en mästare i att uppgöra planer och förmodas lägga stor vigt på hemighet i sina förehafvanden. Om hans undervandlingar med Cavour i Plombiaes eller ned Bismarck i Biarritz har icke litet blifrit ordadt; men man bör komma ihåg, att vid båda dessa minnesvärda möten voro enlast tvä personer närvarande, af hvilka insendera var hågad att sqvallra ur skolan, ehuru båda möjligen ville offeutliggöra hvad som bäst passade för deras eget syftemål, begagnande språket, såsom diplomaterna säsas göra, till att ?vanställa fakta och försläda tanken?, Om den verkliga vigten af dessa enskilda rådplägningar kunna vi endast döma af händelserna. Plombieres, sade man oss, ledde till Solferino, Biarritz efterföljdes af Sadowa. Men post hoc är icke nödvändigt propter hoc. Solferino kan möjligen ha blifvit af, äfven om ingen sammankomst i Plombieres hållits; Sadowaslaget stod måhända trots Biarritz. Revoution i Italien och inbördes krig i Tyskland voro katastrofer, hvilka klarsynta personer hade väntat sig i åratal. AttFrankrike kunde påskynda eller fördröja och i alla händelser utöfra in. lytande på utbrottet är alldeles visst; men i j 1 l Bora mm Md mä oc me mm JA mm FH He OM FL eh (DD om Plombieres och Biarritz påskyndade Frankrikes eller Italiens eller Tysklands intressen må ännu anses för ett problem. Man antager nu, att Frankrike vill återtaga den terrain, som förlorades vid Sadowa, att det l: är afundsjukt på Preussens förstoring och l. beslutit upphäfva den tyska enheten. Denna l:! enhet åstadkoms på Österrikes bekostnad, och man förmodar, att Österrike villigt skall l. biträda hvarje förslag, som lofvar det er: sättning för sistl. års förluster. Ingen kan säga, huru långt Frankrike kan räkna på Österrikez glömska; men ett faktum är det, att. Frankrike vid utbrotte: af förra årets krig åtog sig att upprätthålla Österrikes ställning i Tyskland, och att Preussen efter kriget hade alldeles fria händer, för såvidt! sterrike sjelf beträffar. Frankrikes ursäkt är, att det i Nikolsburg och Prag befann sig oförberedt på krig och blott kunde erbjuda sina bona officia; men de punkter, som nu skola afgöras, äro först om Frankrike nu är mycket fullkomligare rustadt, än det var för 12 månader sedan; för det andra om det kan öfvertyga Österrike om tillräckligheten af sina nuvarande stridskrafter och sin afsigt att använda dem till Österrikes förmån ; och slutligen huruvida det, äfven om det tillfredsställer Österrike i båda dessa afseenden, ändock kan förmå denna makt att förena sig med det i ett försök att vända om det sista årets krigslycka. Österrike finner i slagordning mot sig två stora motståndare — pangermanismen och panslavismen — två ider blott och bart, det är sannt, men båda med kolossala makter bakom sig, den ena med Preussen, den andra med Ryssland. Det har nu inga andra föremål att egna sitt intresse åt än magyarerna, och dessa ha, för att icke tala om d-ras medfödda obeständighet och osämja, pålagt kronan sådana vilkor, som nödvändigt måste medföra ofantliga svårigheter för regeringens förande och skaka de andra underlydande nationernas trohet. Så länge Österrike kan styra sig klar från utländska. förvecklingar, -kan det hoppas hålla stånd både mot sina germaniska och slaviska befolkningar samt mot deras teutoniska och moskovitiska vänners intriger. Men sistlidne års erfarenhet måste ha visat det, huru svårt det är att bekämpa en öppen fiende i fronten, när man måste vara på sin vakt mot. en föga mindre öppen fiende i ryggen. Hurudan andan och disciplinen i dess nyligen slagna arm må vara, skall bvarken Österrikes politiska eller des3 financiella vilkor under många kommande år tillåta det att gå i fält. Dess statsmän inse det, och denna deras öfvertygelse vidkännes både i ord och handling. Emellertid påstås det, att just för det att svårigheterna äro så stora önskar kejsar Napoleon försöka verkan af sitt personliga inflytande på den österrikiska monarkens sinne. Habsburgarens naturliga stolthet och hans premierministers afund antagas böra leda dem öfver till frestarens åsigter; men äfven om man medgifver att ärelystnad ell:r härnd skulle kunna göra Fravs Josef och v. Beust blinda för det österrikiska kejsarrikets sanna intressen, må man ej förglömma att Österrike nu är en konstitutionell stat samt att ett löfte om samverkan med Frankrike skulle vara af föga vigt utan folkets bifall. Meni ett krig i förening med Frankrike emot Preussen skulle den österrikiska regeringen icke kunna räkna hvarken på sina tyska undersåter, för hvilka kriget skulle förefalla såsom brodermord, eller på magyarerna, hvilka genom sin framgång i ett sådant krig exidast skulle återopprätta det tyska elementets öfverlägsenhet i Österrike, hvilken del nyligen ha undanröjt. På österrikarnes och de öfriga sydtyskarnes antipati mot deras bröder i norden är det för en utländsk makt fåfängt att lita. I Luxemburgfrågan, i den nordslesvigska tvisten har kejsar Napoleon kunnat se, huru blott och bart hotelsen med en fransk inblandning var tillräcklig attinställa all tysk osämja. Huru mycket Öster