Aftonbladet – 23 augusti 1867, sida 2

de gingo förbi, och barnen ropade sitt: ?Bon-soir? i den äkta normandiska, sjungande dialekten. Butler mäste mer än en gång, för att besvara cessa helsningar, Ika sig ur en tankegång, som ieke ver alldeles utan semveteqval. ?Hvilken dåre jag är! tänkte han. Yyvärr det är ofta hvad man tänker då man vandrat ett stycke på lifveta landsväg. Huru hade han ieke förslösat sin ungdom, sin tid, sin framtid! Nu gick han här, vid åtta och tjugu årg ålder, en vandrare fördröjd på vägen, långt ifrån målet. Han hade kämpat tappert noj ibland, men huru det var, hade det ändå gått honom emot här i verlden. Hvarföre skulle ban alltid vara förföljd af svårigheter och ledsamheter?? frågade han sig sjelf. Hvarföre elltid missnöjd, vid dålig kassa och dåligt lynne? Hvarföre kände han sig olycklig nu, när det just började ljusna omkripg honom och han hade funnit en möjlighet att försona det förflutna?? Han hyste stor räddsla för att framtiden skulle blifva hvad det förflutna varit — tanklöshet, lättja, lättsione, Han tänkte att om han kunde vända det förflutna ryggen och börja ett nytt lif under ett nytt namn, så kunde han kanske blifva lycklig — om han kunde taga på sig en blus och arbeta på fältet likt dessa solbrända landimän, skulle han kanske vid häårdt arbete oeh tröttbet kuona glömma sina motgångar, sitt pepningbryderi, En obegriplig längtan efter lif. veta tarfliga hvardagssida hade kommit öf. ver honom. Han var trött vid stora städer, förnäma männer, grapma qvinnor, vid ständiga missräkningar, felslagna förhoppnivgar, oförlätliga misstag. Här kanske, kunde han finna lugn och frid om han lefde för dagen för stunden, utan att tänka på framtiden, (Forts.)