Aftonbladet – 23 augusti 1867, sida 2

som föranledt hans frieri, voro så ovärdiga både honom och henne, att den enda väg, som stod honom öppen, var att erkänna sin låghet och vädja till hennes goda hjerta. Stackars Dick! Den storm, som bröt ut öfver hane lockiga hufvud, varsannerligen förfärlig, Också flydde han i första förskräckelsen. Hans lockiga hufvud hade många gånger gjort honom lika så god nytta som en hel del bättre egenskaper kunnat göra; hens sjelfförtroende och behagliga väsende hade bjelpt honom undan mången välförtjent näpst; men han var visst icke någon af dessa senfulla hjelter, jättar och Titaner, som på sednarg tider åter uppträdt i romanlitteraturen, till lånbibliotekens nytta och fromma. Han var till och med litet qvinlip så tillvida som han hade en skarp blick, ver entusiastisk och utan sjelfkritik, samt rädd för att förorsaka sig sjelf eller andra någon smärta. Han hade som barn och yngling blifvit berömd och bortskämd: sådan grad, att hen säkert nu skulle varit blott en egenkär narr, om han ej haft dette underliga lynng, som tygktes på ett eller annat sätt gjuta hf i honom och tvinga honom till försakelse och oberoende; och Charles Butler, hans äldsta onkel, brukade göra narr af honom och stundom äfven ryta ut i skummande vrede, då Dick helt allvareamt försäkrade sig vara otillräknelig för sina handlingar, hvilka helt och tållet leddes af denna okända kraft inom honom. Men osktadt sin harm, kunde den gamle dock ej motstå ynglingens vackra ansigte, ärliga, rättframma väsen, som tillika med hans talavger, lustiga egenkärlek, hans anepråkslöshet och hans så att piga otacksamma tacksamhet, eldrig förfelade att göra ett visst inryck på hans omgifning. Det var egentligen endast genom tanklöshet