Aftonbladet – 23 augusti 1867, sida 2

Han började nu klättra uppför klipporna och nådde slutligen deras spets, hvarifrån han kunde se långt ut öfver det blå hatvet och de gröna fälten på ömse sidor, och känna den friska vinden blåsa. Han gick icke in i byn, utan tog af på en väg, som ledde der förbi. Han gick förbi många grupper af vandrare, som dels hvilade, dels gingo framåt gerom dammolnen. Vestern glödde ännu i den nedgående solens glans; dunkla skyar drogo öfver himmelen och sänkte sig mot horisonten. De sågo ut som blodröda haf, lugna sjöer, underbara land. Det verkliga landet, hafvet och himmelen glödde i flera mils omkrets i aftonsolens gyllne ljusflod, och den böljande, lätta dimman, antog de täckaste färger. Butler gick och gick, undrande, beund ande och på samma gång med tusen andra saker i sitt hufvud. Han hade icke mycken lust att resa, men det kunde ej hjelpas. Han hade hemma råkat i ledsamma omständigheter och hade kommit hit för att glömma dem; och nu visste han att han äfven här skulle begå någon oförsigtighet om han stannade qvar, och nu hade de skrifvit och bedt honom komma hem igen. Hans onkel, Charles Butler, kade ännu en gång betalt hans skulder, och hang onkel Hervey Butler hade skrifvit till hopom ett långt oeh högtidligt bref, skänkt honom sin förlåtelse och bedt bonom åter komma hem till sin atelier och sitt arbete. Hanstant, grefvinnan de Tracy, hade tillkännagifvit att bon skulle följa honom till England, tillbringa någon tid hos sina båda bröder och för sin systerson lätta tillträdet till deras hjertan. Grefvinnan ville gerna vara med om allting och styra alla sina slägtingars öden, såvidt hon förmådde. Men det hade aldrig lyckats henne med systersonen, Richard Butler.