Aftonbladet – 22 augusti 1867, sida 2

flickor, springande, rusande, tumlande om hvarandra, skrikande och skrattande af ful hals till stor och dygdig harm för de barn som äro bättre uppfostrade, och som sedig och ordentligt i sina små tröjor och bluse trippa bredvid mamma och pappa. Linde barnen äro de lustigaste af allesamman, de de sitta och stirra på sjön och på de pro menerande, hårdtinpackade i sina ?maillots? eller ?eocons?. Landtfolket möter hvarandra, helsa glad och vänligt och skiljes med nickningar och skämt; de badande skrika och skratta och plaska i vattnet; solstrålarne hoppa blanc vågorna. På afstånd ser man folk som hel lugnt vandra hemåt öfver sandreflarne innar flodtiden kommer ; himlen blir allt blekare och blekare vid horisotten och allt blåare bakom det torra gräset, som befransar de öfverhängande klippornas kanter. Fyra eller fem små pojkar komma sprin gande en och en, vid det krigiska ljude af en sexstyfvers messingstrumpet och medc en fanbärare i spetsen, det vill säga en li ten pojke, som bär en paraply, hvarvid en fladdrande näsduk är fastknuten. Deras lilla kapten förföljer dem flämtande och uttröttad och skakar sitt svärd i för tviflan öfver att vara så illa åtlydd. Soldater!? ropar han till sina olydiga tropper; ?soldater! kommen ihåg att er krigare icke får springa! Soldater! sprin. gen icke, jag b-b-ber! — Ett, tu, tre!? — och de marschera bort för att undsätta en fästning af sand, som vågorna hålla på at anfalla. Och dagen går och barnen leka, och me: dan de bygga sina ?slott af flyktig sand, blott att-dem se förstöras?, tyckes det nästan som om luften, ljuden och färgerna i det brokiga skådespelet bli allt klarare och