Aftonbladet – 21 augusti 1867, sida 2

att underverkens tid är förbi. Jag har ofta fått fisk, men aldrig ha mina nvät brustit för tyngden deraf.? Ni ämnar er alla till Dieppe, tror jag? sade jag för att byta om samtalsämne. Ja, om ett par dagar, svarade han; ?hundrade båtar skola kanske begifva sig af. Vi fara hit och dit — kanske på en mils afstånd från hvarandra. Det är eget att se. Vi drifva omkring — vi fråga hvarandra: har du sett sillen? och vi svara: nej, icke tecken dertill; och kanske slutligen någon säger: den är der eller der. Vi ha våra landkänningar. Vi ha till exempel en vid Asnelles? och han pekade på den hvitskimrande lilla staden, liggande på en landtunga, som vid horisonten sköt ut i hafvet. Och så händer det, fortfor han, att vi på en gång komma midt upp i hvad visökte... Viha nog deraf då, ty de stå packade samman, så här?; och han iryckte sina båda bruna händer tätt intill hvarandra. Och är icke detta underverk nog, Christophe Lefevbre?? sade bondflickan med en ljuf, fulltonig stämma, hvilken ljöd likt en sällsam, klingande sträng, i det hon ännu en gång hastigt vände sig om emot 088. Ah, fröken?,svarade han fullkomligt allvarsamt, men det är bara sill. Sankt Peter fick sina nät fulla af foreller. Jag såg det ju sjelf på den tafla ni visade mig i påekas, då jag gick upp till Tracy. Jag är bara en simpel, obildad man, fortfor han vändande sig till mig. ?Jag kan icke tala som de der fina herrarne från Paris, som göra calembours och som hafva varit! vid akademien — ni får vara god och för. : åta mig om jag sagt något som kunnat stöta . er, eller som icke var rätt passande. Jeg nar bara varitiskolan häri vår lilla stad —: