Aftonbladet – 21 augusti 1867, sida 2

?Hi, hohl? ropade hans kamrater, ?kom och ät!? Men han lyssnade ej till dem, utan fortfor att tala med oss. Han hade varit ute hela natten, sade han, men icke fått annat än bläckfiskar. De voro icke goda att äta — man måste bulta dem så mycket innan de kunde kokas. De gripa fast i båtarne med sina långa klor — — hade jag hört huru en hel hop af dem hvggit fast i stackars gamla Nanon Lefevbre, häromdagen då hon satte ut sina nät? Fröken Reine kunde berätta mig hela historien, ty hon var der och ropade på hjelp.? ?Och ni kom och dödade odjuren och så var historien slut?, sade fröken Reine och såg sig om, så att jag fick se en skymt af ett par klara, blixtrande ögon, innan hon åter vände oss ryggen. Den unga flickan hade ett ovanligt ansigte, med ädla, stolta drag, ett ansigte som man ej glömde sedan man en gång sett det. Hon intresserade mig då, liksom bon alltid sedan gjort. Det låg något stolt, strålande, godlynt hos henne. Der låg både hjerta och kraft och känslighet i heones öppna anlete — så tyckte jag åtminstone, då hon så der hastigt vände sig om emot oss. Detta är en sällsynt sammanställning, ty det är icke så ofta en qvinna är både mild och stark. Men hon hade äter vändt oas ryggen och jag fortsatte mitt samtal med den gamle fiskaren. Hade han haft lyckan med sig — hade fiskafänget varit rikligt? E:t sällsamt uttryck af tvifvel kom öfver hans drag och han talade mycket långsamt, då han svarade: Det står i evangelium, att när Sankt Peter och hans följeslagare blefvo befallde att kasta ut sina nät, fingo de så mycken fisk att näten gingo sönder, Det ärledsamt