Bort — och hem. Jeg reiste en Gang. ,. Under förutsättniog att man råkar vara antingen en tjenande broder inom den periodiska pressen eller ock krönans tjensteman i första gradam, kan det äfven i detta ängans och elektricitetens tidehvarf inträffa att man, såsom undertecknad, under några och trettio år kommer att lefva — jag höll på att säga: och verka — inom en krets, hvars yttersta punkter i de fyra väderstrecken utgöras af Upsala, Vaxholm, Nyköping och Örebro; och i sådant fall är en liten färd från Norrtelje utefter kusten ned till Kalmar en verklig Romresa, något som gör epok i hvardagslitvets enahanda. Så förekom det åtminstone mig, då jag blef förordnad att deltaga i årets generalmönstring med f. d. fiottans båtsmanshåll, och jag tror mig kunna påstå att det var med en arg:näm känsla af att få vädra bort stadsqvalmet, som vi en vacker morgon straxt löre midsommar inskeppade oss fem man högt på Wingåker, för att styra kurs på resans utgångspunkt: Norrtelje. Snart drefvos vi dock ned under däck af ett hällande regn, och under sådana förhållanden är en ångbåtsfärd icke synnerligt behaglig; hvem bar icke erfarit detta? Men man frakosterar så länge som möjligt, man gäspar litet grand och språkar; hjelper ingenting annat, letar man upp en ?fjerde man?, och innan man vet ordet af är man framme — liksom vi i Norrtelje. Staden, stor som Carl XIII:s torg, är som bekant en omtyckt badort, och hela dess lif