tj till, åtminstone lika mycket som hans irå -kade tvedrägt med församlingen, uppge 3) uttryckligen i underskriften på hans kon e terfej, som ännu förvaras å Engsö. al Det visar en i vid brun rock klädd grå hårsman med skägg och ett högst cynisk 2 I löje, spelande öfver de plumpa dragen; oc junder läsas följande skrala hexameter: Dives eram dudum t Tria me fecere nudum: Alea, vina, Venus, Å His tribus factus sum egenus. f) Eller på svenska uttydt: IFordom rik man mig sporde, men tre ting naker mig gjorde: Tärningar, kärlek och vin, förde mig till min ruin Engsö gick således ur ätten Sparres hand till Carl XI:s och XII:s gunstling, kongl. rådet Piper. Men köpet, som skedde 1712, afslöts under den fångenskap, hvarifrån han laldrig återkom, och troligen uppgjordes det af hans grefvinna, Kristina Törnuycht, hvilken på tädernet (hon var dotter af kommersrådet Törne, adlad Törnflycht) synes ärft betydliga anlag för den högre ekono Min, dem hon dessutom haft lyckligt tillfälle att utbilda under sin means ledning. Hon innehade nu godset en längre tid, un: der hvilken ej mycket anmärkningsvärdt lär händt, om ej att den vilde Barra en gång under hennes frånvaro skall ha ditkommit och under stränga hotelser spelat herre på stället, tillskansat sig alla nycklar m. m., en tilldragelse, hvarom process uppkom: Hela sin högst betydliga förmögenhet 4 jordagods gjorde hon till fideikommiss, dels åt ende söner, som fick Kristinehof med Anörarum, Torup, Högestad och Braldninge i Skåne som ett samt Eogsö som ett annat, med vilkor, ätt dessa fideikommiss i framtiden skulle särskiljas, dels åt döttrarnes afkomlingar, hvarigenom Sturefors i Östergötland tillföll Bjelkarne och Sörby i Södermsanland slägten Löwen. BSjelf afled den rika och högt aktade grefvinnan på Krageholm i Skåne 1752; ett gods, som äfven tillföll sonen. Först med denne vidtar Engsö nyare historia. Carl Fredrik Piper, ende son till kongl. rådet, och född 1700, hade fått en ovanligt vårdad och mångsidig uppföstfan, tack vare modrens försigtighet att undandraga honom lägerlifvet, till hvilket kung Carl önskade inöfva honom. Efter att ha tillbragt åtta år på resor genom nästan hela Europa, hemkom han, en fulländad ädling med fina seder och ett rikt utrustadt vetande, samt Fgnade sig tidigt åt embetsmannabanan, som för honom endsst kunde medföra fråmgångar. Vid tretiotre års ?lder kammarråd, blef han 1747 president i kammarkollegium och året derpå serafimerriddare, vid denna ordens stiftelse. Han hade sålunda uppnått de högsta värdigheter i rikets tjenst, han åstundade, ty riksrådsembetet, ehuru honom tre gånger erbjudet, fann han för osäkert onder dessa ombytliga tider. Han satt dess: utom i tretton år som riksdagsman, merendels äfven som ledamot i sekreta utskottet. Men 1756 års märkvärdiga riks dag med sina många blodsdomar och sitt oerhörda förödmjukande af. kungabofvet synes ha fullkomligt konsternerat den fredsälskande och konungskt sinnade mannen. Han tog s. äö. afsked från sitt presi dentsembete och nedflyttade samtidigt till Skåne, hvarefter hans sista fjorton. är. endast egnades åt det enskilda lifvets lugna sysselsättmägar. Han afled på Krageholm 1770, åtta år före sin förträffhga och bögt älskade maka, Ulrika Christina Mörner, med hvilken han tillbragt ett nära fyratioårigt lyckligt äktenskap. Detta par har med oförgängliga drag inskrifvit eiva namn i Engsöns häfder. Det är 038 obekant; vid: hvitken: tid presidenten Piper blef egare till detta ställe; Förmodligen var det mot slutet af 1730 talet, Under en slösare som Johan Sparre skulle stället naturligtvis pådet betävkligaste förfalla; och sedan det öfvergått i grefvinnan Pipers hand, torde ej heller några betyd igareför:bättringar ha blifvit gjorda. Presidenten deremot grep företaget an med kraft och smak, och lyckades efter ett tiotal af år att här skapa ett pröktist herresäte. Han om: byggde alldeles Enogsö slott, försåg detmed torn-öch inredde det ånyo; hvilket arbete; begynt omkrivg 1740, efslöts 1748; han gjorde vidsträckta. planteringar af aller, hvilka nu skänka vandraren den herrligaste skugga. och de skönaste perspektiv; han reparerade Engsökyrka fullkomligt, uppbyggde Piperska grafkoret vid. densamma samt ett prydligt torn, färdigt 1744; han försåg dessutom stället med nya, eleganta ekonomibyggnader. Till allt, med ett ord, sträckte sig hans omsorger. Också kän mån knappt tage ett steg, uten att fiona spåren af hans nyskapande eller ordnande hand, Och ehuru mycket ef hvad sålunda tillkommit ej mer finnes, skall dock hvad som återstår alltid vittna om den mens fing bildning och utmärkta skönhetssinne, från hvilken stället i sin nuvarande gestalt leder sitt upphof. Såsom en äkta Frihetstidens aristokrat var presidenten Piper lika mycket intresserad af vetenskaplige och vittra idrotter som af politiken och sina enskilda förrättningar. Det var genom dessa egenskaper han redan tidigt vid sig fäste Dalin, som under många snart sagdt ver daglig umgängesvän i bans hus; och bärigenom är det å avdra sidan som bans namn för alla tider skall förbli förenadt med dennes och begjutas af den glans, det verkliga snillet kastar öfver hela gin omgifning. Bokvännen och historieforskaren Piper skulle säkert ej funnits, åtminstone ej i så hög grad som nu blef fallet, om ej Dalios samtal; umgänge och råd inverkat på honom. Nu samlade han på 1720och 30 talen ett ganska vackert och dyrbart bokförråd särdeles i svenska historien och dess alla grenar, hvilket längre fram flyttedlöd fillÄdnanksånk dacertitam. bönder Konti