De sednaste årens upptäckter i afseende på himlakropparnes fysiska beskaifenhet. IV. Vi komma nu till hvad spektralanalysen kunnat uppdaga om de öfriga bimmelskropparne. De som hittills isynverhet och med mesta framgång sysselsatt sig med desamma äro de engelska fysici Huggins och Miller, och det är ur derag afhandlingar, som hvad som följer, med undantag af några smärre förklaringer, är ett sammanhang. Emedan det ljus, planeterna utsända, icke är deras eget, utan reflekteradt från solen, är det klart, att inga andra absorptionslinier, än de som finnas i solspektrum, kunna visa sig, med mindre de, eller någon af dem, hafva atmosferer, som absorbera vissa strålar. Detta är fallet med Jupiter, i hvars spektrum förekommsa åtskilliga linier, som tillkännage, att han är omgifven af en atmosfer. Några af dessa inträffa med åtskilliga uti jordens atmosfer och utvisa gaser lika med dem uti jordens. En annan linie, eller ett bälte, har ingen motsvarighet, och ger tillkänna en gas, som ej finnes på j rden. Dylika linier, men vida svegare, äro äfven sedda uti Saturnus. Hos Mars har mar en enda gång upptäckt några märkliga grupper af linier uti det violetta; hvilka men kan förmoda stå i sammanhang med det röda ljus, denna planet utsänder. Det spektrum, Venus ger, ör ganska ljusstarkt och de Fraunhoferska linierna framstå ganska tydligt, men man har ej lyckats upptäcka nägra linier, som tillkännage en atmosfer. Denna kan likväl finnas, ty det kan vara möjligt att det ljus, planeten utsänder, ej är reflekteradt från dess yta, utan ifrån moln; och sålunda ej kunnat absorberas af dess atmosfer. Hvad vår egen måne angår, har spektralanalysen, lika litet som astronomiska observationer förut, kunna upptäcka tecken till någon atmosfer. Hon har 1 varit ansedd såsom en fulleligen afkyld himlakropp, och ifall der funnits våtten, har detta dels ingått såsom bundet vatten i kemiska fireningar i dess massa, dels frusit till is, och den vattengas, som ifrån denna härleder sig, är i så förtunvadt tillstånd, att den ej förmår utöfva någon absorberande inverkan på ljuset. De linier i solspektrum nemligen, som hafva sin orsak i jordens atmosfer, anser man med stor sannolikhet härröra dels från vattengas, dels möjligen äfven från kolsyra uti luften. Fiestjernorna, om än oändligt mera afIngena samt mera ljuss än planeterna och månen, gifva oss id, derigenom att de äro sjelflysande; mera kunskap om deras natur än de föregående. Puber och teleskoper hafva om deras väsende ej kunnat lemna den ringaste upplysning: äfven i de allra starkaste instrumenter visa de sig endast såsom lysande punkter. Man aneåg dem emellertid för solar, men hade för denna åsigt ingen annan grund än analogier: det var i sjelfva verket endast en hypotes. Genom astronomiska observationer hade man, såsom pyss nämndes, ingen säker upplysning vunnit om fixetjernornas natur : detta bar först skett gexom spektroskopien.. Gepom stt framställa 2:ne spektra: det ena af stjernan, det andra af de metalliska linier, hvilka man vill använda till jemförelse, omedelbart öfver hvarandra, bar man kunnat lyckas att med: stor noggrannhet. bestämma, om lysande linier i det sednare sammanträffade med 2:ne; 3:ne eller flera af de mörka i det förra. Alla undersökta stjeruspektra hafva gifvit en stor myckenhet af absorptionslinier, eburu, till följd af ljusets svaghet, det ej varit möjligt att med noggrannhet bestämma lägena hos flertalet, så att de linier, som blifvit uppmätta, endast utgöra en liten bråkdelaf hela antalet. Omkring 70 stjernor äro sålunda undersökta. Det skulle vara både onödigt och tröttande att uppräkna dem alla: endast några få omnämnas. Aldebaran, uti stjernbilden Oxen samt Betelgeuse, a uti Orion, visa hvardera omkriog 80 linier. Hvardera har, att börja med, den gulw-linie; som är karakteristisk för natrium. -2:ne linier uti det gröna ut