medfriare till stolts Ingeborg på Engsö oc sedan sjelf fick hennes hjerta och hand Det är ej underligt, att denna visa så fäste si; i minnet, att den än i dag är ihågkommen a ortens invånare: ty den är sannerligen Bi ä!skvärd och naiv, att vi gerna skulle unni våra läsare den hel och hållen. Men ut rymnet har sina fordringar, och vi åtnöj oss derför med att meddela dess vackr slut: Och det var hertig Erik, jag säger för sann, Han kunde ej herr Ambjörn umbära: Han var Sverges drots och en ypperlig man, Som värd var belöning och ära. Till hofva är stolt, men Engsön har tusende nöjen ?I sägen herr Ambjörn min helsning med Gud Hans vänskap jag högt månde skatta; Men sjelf må han skaffa sig den unga brud: Jag vill mig dermed ej befatta.? Till hofva o. 8. v. Herr Ambjörn han ville ej ha bättre svar, Till Engsö hans häst månde svinga. Stolts Ingeborg har hvarken mor eller far; Dock vill jag henne ej tvinga.? Herr Ambjörn han axlade kappan grön, Till jungfruburen månde han uppstiga. J sitten i fred, stolts Ingeborg så skön; Min kärlek kan jag er ej förtiga. Jag har mina suckar upptäckt med behag För källor och skuggrika lundar: TR kån utan eder ej trifvas en dag; Eder hand är allt hvad jag åstundar.? Stolts Ingeborg hon virkade det röda guld, Hon rodnade på kinden den sköna: Herr Ambjörn, I hafven städs varit mig huld:; Men skall jag så dyrt eder löna? Jag ärnade på Engsö, så fri för besvär Och utan att min frihet bortspela, Bland hundrade holmar och fagra skär Mina dagar i högtider dela. Men efter I mig från herr Håkan har frälst, Och efter jag er oro kan lindra, Och efter jag vill ega er allra helst, Så vill jag eder önskan ej hindra.? Och det var herr Ambjörn, hans hjerta fick ro. Han gick för hertig Erik med gamman: Och hören I, min herre, jag är eder tro; Fästen mig med er fränka tillsamman.? Och hertigen svarade med vänligit tal: Din önskan vi gerna tillstädje.? Och bröllopet stod i höga lofts sal, Och Engsö blef uppfyldt af glädje. Kung Birger ver sjelf tillstädes den gång. Och drottning Margreta den rara; Och Vesterås! biskop och riddare mång Och fruer och jungfrur så klara. Från Aspön och Fogdön och rundt om den trakt Förgyllande bartser här blänkte; Man tror ock att sjelf hert Håkan med prakt Sin sorg uti dryckshornet dränkte. Och selen gick ned öfver Fagerön, Och Granfjärden stod som en spegel; Och jorden bar frukter, och himlen var skön; Och stranden var prydder med segel. Så hafve vi nu qvädit på gammal sägn Om dem, som nu stoftet bepryder: Vår Herre välsigne och tage i sitt hign Det herrskap, som Engsö nu lyder! Till hofva är stolt, men Engsön har tusende nöjen.