Aftonbladet – 16 augusti 1867, sida 2

hvilken roll jag skulle komma att spela, om jag sumtyckte att lyda er!? Edm6s hörde icke på honom. Hon smälte i tårar, och dessa tårar utgjorde hennes största styrka, hennes vältsligaste språk. Passe-Partout kände att han var besegrad, om han lyssnade dertill. Han slt sig lös ur hunnes armar och tog några steg för alt förena sig med de Osynlige. Edmee fö.l på knä. En id6 flög igenom hetmes bufvud. Hon slutade att gråta och utropade: ?Noöl, ni vill lemna mig ensam!,.. Mina krafter äro uttömda och jag är rädd.? Han stannade. Ett moln skymde hans blick. Han ryste vid tanken på att den unga flickan kunde falla i hävdernea på herr Jules råa medbjelpare eller grefvinnån de Case-Reals legohjon; han skyndade derför fram till henne, tog henne i sina armar och sade: ?Ni kommer mig att svika alla mina pligter, allt hvad jag är skyldig er fars sak... men jag älskar er och jag skall icke öfverifva er.? Edme6e utstötte ett glädjerop. Passe-Partout såg efter om icke Himlen ville skicka honom någon, åt hvilken han kunde anförtro henne, som han älskade högre än sin heder. Hastiga steg hördes i småskogen. Han lade handen på sina vapen: Vid det buller gom uppstod då han spände pistolen, ropade en röst: Btopp! skjut icke på slump, patron.? ;Mouchette sade Passe Partout för sig ejelf. ! Sakta sköt han ifrån sig den unga flickan, som darrande tryckte sig intill honom, och skyndade emot pariserpojken. — (Forts.)