Aftonbladet – 16 augusti 1867, sida 2

kt.ojerad åt det, för att genom adopteji ande af de kandidater, som makten anvili sar, ännu mer ådagalägga sitt förtroende ; och sin sjelfförnekelse. N Denna makt gör hvad den kan. På det !i ekonomiska och sociala området har den till li och med uträttat stora och goda saker; men less politik är tveksam, ty den beherrskas !) mot sin vilja af det nödtvång, som binder i; ll makt, hvilken partier anfäkta: nödtvånset att bibehälla sig. Men föratt bibehålla i sig, måste man vara undfallande för de särI skilda krafter, som kunna göra motstånd, ! dagtinga med de intressen, som äro tillräck ) ligt mäktiga för att inlåta sig i strid, och gifva mer eller mindre reella ersättningar till och med åt meningar och öfvertygelser, som lägga hinder i vägen för det verk, man skulle vilja, men icke kan utföra. Häraf en obestämd politik, fom efter hend lutar åt alla sidor, som ömsevis u!bläser värme och kyla, som svänger från ljus till skugga. För att urskulda sig, säger man till sig ejelf, att man åstadkommer jemvigt; men man åstadkommer ingenting annat än motsägelse. Ingentingär så olyckligt fört ett folks moraliska lif som denna politik. Det är grundsatsernas negation, det är ideförvirring. Skepticismen insuges snart i nationens själ, uttorkar och förderfvar den. Och då är det icke längre af förtroende, det är icke en gång längre af sjelfförnekelse som man Jåter makten styra på sitt vis; det är af liknöjdhet, det är derföre att man icke har något intresse för menskligheten och fäderneslandet, för allt som är allmänt, allt som är ädelt, allt som är stort. Och denna hjer, tats förbening griper omkring sig från de stora tinget till de emå. Jaget blir förvildadi och undandrager sig allrörelse, all känsla, för att lefva i ro! Ha vi kommit derhän ? Kanske ännu icke; men många lager i det franska samhället äro svårt anstuckna. Det är tid att upphäfva ett varningerop. Den tygeliösa individualismen bemäktigar sig oss, och man hör redan ur många munnar det 18:e århundradets ordstäf, hvilket besvarades af 1793. — Aprås nous, le deluge! — Åh, du olycklige, hvem försäkrar dig att floden icke kommer, innan du försvunnit? Botemedlet! — det består i en fullständig förändring af system. Det liggeri friheten, hvilken ensam han sätta nyt If i folken, som börja bli skrumpna. Man har fruktat rörelsen, mån måste mana fram den. Man har, så mycket man kunuat, lör denna pation stängt det offentliga lifvets portar, sägande till heone: Hvila dig efter dina skakningar och tänk endast på att producera och lefva, vi skola tänka och vaka för dig!? — Det stora lifvets portar måste öppnas på vid gafvel, på det att ljuset och värmen måtte iotränga dit. Men måste framför allt afstå från denna futtiga och tomma jemvigtsolitik, som har en balanserstäng i stärlet för en fackla till symbol; och eftersom man äberopsr 1789 års grundsatser, eftersom man förklarar sig ha utgått ur just dessa grundsatser, måste man beslutsamt veckla utden fruktbara revolutionens fana; välja en gång för alla mellan framtiden och det förflutna, mellan framåtskridandet och orörligheten,. samt under det att man på Marsfältet med ena banden antänder civilisatio ens fyrbåk icke sträcka ut den andra för att på Capitolium hålla upp medeltidens ljussläckare.?