togo emellertid piskan, iklädde sig uniformen, satte vaxdukshatten på pig och sig sjelfva upp på kuskbocken, och dermed var det elut på den historien. E farenheten hade dock burit frukt. Men vidtog plötsligen en förändring i det besiående, och från monopol gick man öfver till den yttersta grad af frihet. Man beräknar att det för närvarande finnes 6,101 remiseoch vanliga stationsvsgpar i Paris; men dertill komma ytterligare 2950 vagnar de grande remise. Dessa vagnar tillhöra 1800 entreprenörer samt Compagnie generale, hvilket bolag ör i och för s8!g intressant att studera ; ty dess förvaltning och hela inrättniovg är u!märkt och dess personal kommer oftast i beröring med den stora allmänheten. Antalet kusker, som ega blott en häst och en vagn, utgör omkring 800, och de ba ingenting att göra med ue stora bolagen; nen lyckligtvis stå de likasom det öfriga under polisens uppsigt, och de kunna likaså litet som de ofriga vägra att köra när man. önskar det. På grund af sednaste författninger äro vagparne indelade i 3 bestämåa klasser: 1) Les voitures des places (vagnar som hålla på allmänna platser), hvilka mot en årlig afgift ef 365 fr. för hvarje kunna taga plats på hvilken som helst af de 158 auktoriserade stationerna; deras nummer äro gula. 2) Les voilures mixtes, hvilka betala den vanliga algiiten till kommunen och kunna efter godtifinnande antingen bålla på stationerna eller i egna stell; deras nummer äro röda. 3) Les voitures de regie (de egentiliga remise-vagnarne), hvilka icke beiaia någon afgift, icke kuona söka sysselsättning på allmänna platser, och som icke ha andra stationer än sina egna remise-stallar; deras nummer äro likeledes röda. Allmänheten känner vanligen icke någon skilnad på de två sistnämnda slagen; men polisen och den särskilda kontrollen missetega big icke. Bokstäfverna P. P. (Pråfecture de Police) och P.S. (Prefecture de la Seine), som finnes på ett ställe anbragt på vagnen i röd färg, antyda för dem till hvilken klass åkdonen höra, och bvart och ett, som icke är märkt på endera af nyssnämnda två sätt, har icke rätt att hälla på gato.na för stt söka sysselsättnirg. I För några är sedan hade fiakrarne ett genska egendomligt och Jöpgtifrån inbjuvande utseende; man uppsteg i den klumpiga låren med tillbjelp at en jernstege med sex fotsteg; man Installerade sig så godt man kunde på de med gul plyaklädda sätena, hvilka stucko såsom knappnålsbref. Under fötterna hade man något halm, som mycket liknade gödsel, hvilken luktade afskyvärdt och som ständigt böll fötterna fuktiga. Dörrarne kunde icke tillslutas. Rutorra. voro sönderslagna och hopklistrage med pepper: Kusken, som alltid knotede, ver klädd i en berynnerlig öfverrock med sju ema kragar. På hufvudet ber han en bomullsnattmössa och ofvanpå den ett missfoster till hatt. Fötterna voro instuckua i ett slags träskor, och ban kraflade sig aldrig upp på kuskbockes förrän ham tändt sia pipa. Med den i munnen började han piska på sina krakar, hvilka vacklade iselconen, som voro hopfästade med segelgarn. Det var icke alltid gifvet att man lyckades tillryggalägga den påbörjade färden. Dinglande med det afmagrede hufvudet och skakande den afgnagda halsen, gåfvo sig hästurne i väg i sakta lunk, mumsande på ett par helmwstrån, som råkat hänga qvar i munnen, och släpade det tunga åbäket ef:er sig på den knaggbga stengatan. Hade man brädtom, var det rådligast att gå till fots. Iall någon af dessa vagnar nu plötsligen skulle visa sig på gatorna i Paris, skulle den sannolikt väcka stort uppseende. Den skulle på vagnarnes område utgöra en förunderlig, antediluviansk märkvärdighet. Nu för tiden är fiskern — vare sig ett den är beräknad för två eller fyra personer — ett välbygdt åkdon, icke rgärdeles högt öfver marken, invändigt klädt med blått kläde, tätt, lätt, kördt af en kusk i en gesom reglemente fastställd uniform, förepändt med hästar, hvilka få hvila ut hvar iredje dag, försedt med nummer både baktill och på lyktorna, tvättadt och borstadt tminstone en gäng hvar 24:de timma, ochi ellmänhet taget tillräckligt beqvämt, om än icke luxuriöst. Påträffar man ännu här och der en fiaker med ett förfallet utseende, så tillhör den icke Compagnie gångrale. Detia bolag anser sig n.mligen ännu förpligtadt att beveka allmänhetens intresse, oaktadt den större tältan med hvilke: det har att kämpa, och det uraktläter icke att på bästa sätt underhålla sin materiel. Dess personal, som nästan utgör en liten armå, består af 6815 personer, fördelade på följande sätt i de särskildu befattnivgarne: På kontoren 160, uppsyningsmän 160, i verkstäderna 900, smeder 180, vagntvättare 900, vagnpsmörjare och selputsare 200, stalidrängar 500, kuskar 3925. (Forts.J Bättoerånse. och Baltegaker