grafer, Hvar och en begagnar dessa akdon, och man kan t. ex. icke så sällan om morgonen se fyra stycken murare i en fiaker, utaovpå hvilken murslefvarne nh deras öfriga verktyg ligga, på väg till sitt arbete. i Gad vet hvad goknt af de fordna Carosses å cing sols skulle tänka om de såg nägot dylikt, de, som i kungörelse af Mej 1662 uttryckligen sade: ?Härmed kupgöres till:ka, för borgerskapets beqvämlighets skull, att, tiil följd af ett af pa:-lamentet fTaststäldt stadgande, det är förbjudet alla soldater, pager, lakejer och alla andra livr bärande och uniformsklädda meniga personer at stiga upp i dessa vagnar.? umera finnes icke något gathörn, någon gränd, någon kaj eller boulevard, der ran icke kan finna kupåer, kalescher, fiakrar och omnibusar; deras antal tillväxer dagligen och, tack vare lagen af den 23 Maj 1866, som medgifver den mest obegränsade frihet på detta område, skall mängden af hyrvagnar ännu alltjemt tillväxa. Denna sakernas ordning har emellertid icke inträdt plötsligen; ty det är nu 227 är sedan den första fiakern visade sig på Paris gator. I början af sjuttonde århundradet kunde man hyra bärstolar. . De datera sig från 1617. Bärarne förstodo sig på att låta sina grälaktiga kunder betala; det kan man sluta af Moligres ?Les pråcieuses ridicules?. Först 1640 föll det en viss Nicolas Sauvege in att anskaffa vagnar, hvilka höllo förspända till allmänhetens begagnande i vissa bestämda qvarter af staden. Dessa vegnar erhöllo ram net fiskrar. Skede detta derföre att Stuvage bodde i ett hus vid Rae S:t Martin, midför Roe Montmorercy, hvilket hade till skylt en bild af den helige Fizere? Eller var det till följd deraf, act en munk vidnamn Fiacre dog just omkring denva tid midt i sin helighet, och emedan hans porträtt upphängdes:i alla de oya åkdonen för att :kydda dem mot olyckor? Detta kunna vi icke säga, men namnet, som skenbarcligen icke har i got berättigande, bar bibehällit sig i trots af älla ansträngpingar, som kjorts för att förändra det till ett mera parisisktb. Det !kan anteges, att företaget icke var någon dålig spekulation, ty de, som åtnjöto konungens eller ministfarnes beekydd, sökte och erböllo genast nya privilegier. Vegnarnpe ökades snart i sådan grad, att genom lag-af 1703 anbefalldes att de skulle numereres, på det att de kuskar, öfver bvilka man ville anföra klagomål, 1. ttere skulle kunna för polisen engifves. År 1688 utkom ett reglemente rörande fiakrarnes stationer, och den 20 Januari 1696 fastställdes en taxa: 25 sous för första timman och 20 sous för hvar och en af de följsnde. 1753 funnos 28 fiskerstationer i Paris, och de 60 entreprenörerna egde tillsanimans 170 vagnar. Privilegiernes tid varade ända -till franska revolutioner. Den 24 Nov. 1790 frigafs rättigheten att hålla hyrvagnar, och berrarne Perreou, som då voro innebafvare ef semtliga privilegierna, förlorade dem mot ett skadestånd af 420,000 francs. Den 9 vendemiaire år 5 (30 Sept. 1797) bestämdes, att alla hyrvagnar skulle erlägga en årlig afgift af 50 å 75 fr. Deu 11 vende misire är 9 (3 Okt. 1800) betalades 1 fr. 50 centimes för en kurs och 2 fr. för tim man, hvilket är ungefär detsamma som nu. Omkring år 1800 infördes de första kabrioietterna. Det var ett förträffligt namn på dessa åkdon, som hoppade fram på stengaten söm getabockar. Ända till 1817 hade egarne full frihet med afseende å vagnerne, dock under koutroll af polisen, som hade ögonen på kuskaroe, sawt tillrättavisade och till och med straffade dem. Från denna tid blef polisprefekten enväldig. Han ensam fick rättighet att meddela nya privilegier, bestämma om stationer Oo. s. Vv. Hvarje faker måste betala 150 och hvarje kabrio lett 215 fr. om året till kommunalkassan. Vid denna tid hade Paris 1390 vagnar, som höllo på allmänna platcer (900 fiakrar och 490 kabrioletter). Från 1790 till 1822 funnos egen:ligen inga s. k. remisevsgösar (motsvarande vå:a byrkuskvagnar), hvilka kunde begagnas för en enkel kurs eller timvis. År 1822 tillkommo 100 kabrioletter, bvilka efter 1830 åtnjöto vissa friheter, men mot vilkor, att de icke fingo hålla på offentliga platser då de ieke voro upptegnå. Under Juli-regeringen drog den städse veksemmea polisen försorg om vissa åtgärder, som bättre än hittills kunde betrygga allmänheten mot kuskarnes ofta oförskämdu anspråk och otidigheter. År 1830 blef hvar och en, som begagnade en vägn, berättigad att affordra kusken en sedel med hans nummer på 1841 upprättades en kontroll vid hvarje station, sälunda att vägiarnes nummer antecknades, efterhand som de eankommo, och man tillsatte 104 kontrollörer för att verkställa detta arbete. Från 1830 till 1855 har man eett en mängd olika konstruerade vesgnar uppstå och försvinna. Den gemmaldägs gula kabrioletten, som guppade utan att komma framåt, lemnade etter hand rum för den 8 k. kupen (en liten, täckt vagn för 2 personer). År 1855 funnos 4487 vagnar, som kunde tagas på timma eller för enkel kurs, till sjlmänt begagnande, och då man ansåg ändarmålsenligt, stt ett fortekaffningsmedel, hvars betydelse dag för dag tilltog, kom under besiämåd och duglig ledning, eå upprättades det 8. k. Compagnie Imperiale des voitures de Paris, hvilket mot en bestämd skadeersättning inköpte alla i gång varande numererade vagnar jemte derss privilegier, så framt egarne voro benögpa att afytira dem. Spekulatiopen lyckades emellertid icxe fullkomligt, ty alla kuskar ville icke gå in på detta förelag, så att 1850 bland dem fortforo att vara uberoende. Nu uppstod i sjelfva verket ett slags monopol, men de vilkor, under hvilka det upprätiades, gjorde följderna deraf allt anvat än skadliga. Kommuralmyndigheterna bes ände hvar bolaget skulle hafva sina depoter, så att det kom att alltjemt till staden erlägza accis för det dit införda fodret; de anbefallde en betydlig tillökning i rörelsemateriel och hästar, och då stadns gränser på samma gåvg utvidgades blefvo afständen ! betydligt större, utan att taxen för cn kurs! cerföre höjdes. Dessutom måste hvarje vagn erlägga 1 fr. om dagen för rättigheten att hälla på stetionerca, och dessa förhållanden förvärrades med tiden, få att slutligen år 1865 kuskarne gjorde en arbetsinställelse. li Det var otvifvelaktigt kuskarnes rättighet aut upphöra med arbetet; att iobördes råd-,