Aftonbladet – 15 augusti 1867, sida 2

Och pappa Pinson visade sin herre ett jernskrin, fullkomligt lika med det som Brigitte talat om. Han bade afsågadt bordsfoten på midten. Skrinet fanns i den öfre delen, som var betydligt bredare än den andra. icomte de IEstang grep detta skrin med samma glädje som den girige, hvilken återfinner sin skatt. Inom ett ögonblick öfvergick han från djup fört siflan till häftig glädje. Nu?, sade han, sedan vi lyckats i våra efterforskningar, vill jag icke uteätta mig för att förlora frukterna deraf. Låt oss gå.? Jag skall kalla hit fröken?, sade sergeanten och gick ut. Gå... gå..., Brigitte, ni skall följa 0ss.? ?Nej, herr vicomte?, svarade hon. Hvarför icke?? Om jag lemnade huset, skulle han som tror sig vara min herre genast ana att det är jag som bjelpt er att återtaga papperen.? Det är sannt.? Jag stannar.? Stanna qvar då, Brigitte; men om du behöfver hjelp, så kom ihåg att du i mig har en vän och en beskyddare.? Tack, herre; vid tillfälle skall jag icke glömma det.s I detsamma som den gamla och trogna tjenarinnan hos huset Keronartz yttrade etta och kysste vicomtens hend, ljöd ett skri utifrån. Store Gud!? utropade han, ?det är Hervås röst.? åhielvm Ja, ja! han ropar je!p. Låt 088 sk nda.? BORT . Båda två ilade mot dörren till trädgården. Vicomten skulle stöta upp den. Men den öppnades i samma ögonblick.