Aftonbladet – 15 augusti 1867, sida 2

man höra den trogve tjenaren bos familjen Keronartz mumla en förbannelse mot den bedragare, som stulit hans herrars namn, och mot hans medbrottsling, hvars misstroende ålade honom detta härda arbete. ?Skynda, skynda!? sade Brigitte, som stod på post. ?Du är trött, gif mig sågen?, återtog vicomten, som såg svetten framtränga i klara perlor på gubbens panna. Nej. Nu är det gjordt?, sade han och drog en djup suck af tillfredsställelse. Brigitte hade sagt sannt. Bordsfoten var ihålig. Vid sergeantens sista ansträngning föll den ned på golfvet. Vicomte de VPEstang böjde sig hastigt ned, tog upp den och granskade den. Men i stället att uppgifva ett glädjerop, såsom Brigitte väntade, släppte han det ibåliga trästycket och sade med djup modlöshet: PIntet!? Hure! intet?? Bordsfoten är tom.? Det är omöjligt!...? ropade den gamla tjenarinnan. Se sjelf!.., Ahl! Gud är icke med oss.7 Brigitte ämnade just följa vicomtens uppmåning, då Herv, som icke upphört att ysterligare. granska den itusågade bordsfoten, återtog: f Misströsta icke, herre, utan tacka tvärtom Gud.? Hvad vill du säga?? frågade vicomten och höjde åter sitt bufvud. Tag vill säga att Brigitte hade rätt då hon påstod att papperen voro der.? Har du funnit dem?? För tasan! Jag skulle tro det, eftersom de äro här.?