Aftonbladet – 13 augusti 1867, sida 3

Mer bm ov orm tt ME framgent skulle för konseqvensens skull, om af annat skäl, afslå det statsanslag, som möjli gen kunde komma att för ifrågavarande ända mål begäras, och att man derför borde baser företaget på enskild aktieteckning. Kyrkoherde Wulff hemställde, huruvida man icke borde er bjuda arbetets utförande åt främmande kapita lister, som sedermera finge vidkännas banan onera och uppbära dess inkomster. Baron Beck Friis invände häremot, att företaget vore för lite för att framkalla någon spekulation hos utländ ska kapitalister. Slutet af denna diskussion blef att frågan skulle upptagas till ny behandling vid ett särskildt sammanträde under förestående landtbruksmöte i Ystad, eller den 4 instundande September. — Trafiken på Hudiksvall —Delsbo kommu nikartionsled har under Juli månad inbringat rmt 20,551: 82. Juli månads trafik 1866 uppgick till rmt 15,781: 37. — Sillfisket, sBkrefs i lördags från Ystad, har i sommar varit mycket gifvande och man har I emellanåt fått vacker sill här för 16—20 öre valen, i dessa dagar kostar den 25 öre. —— — Wasa-monumentet vid Kungsgården. En insändare skrifver härom följande i tidningen Helseingen: Det är högst få ställen inom Helsingland, hvarest man ännu eger något minnesmä.ke qvar från den tid, då Gustaf Wasa uppmanade dess manliga och raska befolkning att deltaga i striden för fäderneslandets räddning, från utländskt förtryck och tyranni. Ett af dessa ställen, hvarest kärleken för den store hjeltens minne velat genom en minnesvård visa etterverlden en plats, der den församlade menigheten af honom uppmanades att deltaga i rikets räddning, är Kungsgården i Norrala socken, hvarest en minnesvård af granit år 1773 upprestes af sällskapet Pro Amico; således för nära nundrade år sedan. Men i hvilket skick befinner sig icke nu detta monument? Med blygsel måste vi, vid tanken på den store fäderneslandsbefriarens förtjenster, svara: mer än uselt. Icke nog med att sjelfva platsen är vanvårdad och monumentet öfverväxt med mossa och buskväxter: snikenheten, eller måhända kittsligheten, har icke ens kunnat skona de jernsinkor, med hvilka monumentets fotställning varit sammanfästad, hvarigenom stenarne lossnat, samt vid minsta beröring hota att ramla ned öfver den besökansae, som vore nog oförsigtig att komma dem nära; mer än lycka är det, att något sådant icke redan skett. — Björnjagt. I ett bref till HudiksvallsPosten ekrifves från öfre Herjeådalen: Jag höll ord då jag i förra brefvet lofvade att lura ?Nalle? igen. Den 15 Juli på aftonen fick jag sända honom tvenne kulor, med den påföljd att han måste gifva spelet förloradt. Detvaren gammal sate, som visserligen hade många mord på sitt samvete — om han haft något sådant. Nu var han endast mager, enär denna vår låtit honom svälta i 3 månader, men likväl vägde köttet 303 E. Det var i sanning ett ståtligt djur och kunde komma hjertat i en sportsman att klappa litet hurtigare än vanligt. Att han förut gjort bekantskap med kulor och bly, visade sig deraf att en större, gammal hopplattad kula läg inbäddad i fettet under djurets huls. Denna kula hade gått in emellan ögonen, något åt ena sidan samt krossat benet emellan hjernan och ena ögat, slagit bort ett stycke af underkäkens bakdel och slutligen stannat mot huden under hal: sen, Dertill kom att ett stycke af kindbenet på ena sidan var alldeles borta och på den andra sönderslaget, men åter hopvuxet, så nog hade nalle varit med förut der det vankats både blå ögon och kindpustar och likväl kunde det ej upptäckas att han lidit ringaste men af dessa motgångar, ty alla skador voro fullkomligt läkta och han var ej ens blind på det öga, som den gamla kulan så nära passerat. — Ej underligt att mången jägare tror en del af dessa djur vara förtrollade. — Kulan och kranium, som är 13!2 tum långt, skall jag förvara som ett kuriosum. — VFVäderlek och årsväxt. Ystad den 10 Augusti: Sedan vi sist noterade väderleken har det regnat mer eller mindre hvarje dag, mest på eftermiddagarne. I går e. m. föll ett riktigt ösregn, i dag åska och regn. Hudiksvall den 10 Aug.: Väderleken har under den nu förflutna veckan, om vi undantaga de två sista dagarne, då det regnat, varit gynnsam för den pågående slottern och höbergningen. Hsskörden är i allmänhet rikligare, än man, i anseende till den sena våren, hade anledning att hoppas. En tillökning i den jemförelsevis icke höga temperaturen skulle vara ganska behöflig för den ännu icke långt komna vårsäden. Potatesen synes deremot öfverallt lofvande, äfven rågarne äro vackra. ER En från Syd-Afrika nyligen hemkommen svensk har hos redaktioneu för Aftonbladet anhällit om plats för följande: Den 24 April 1864 Jemnade jag och min kamrat Malmö och gingo med ångaren Bager till Lubeck, derifrån resan fortsattes med jernbanan till Hamburg. Här hänvände vi oss till emigrantkontoret Sharlack komp., hos hvilket vi erhöllo biljetter, såsom 2:dra klassens passagerare för hela vägen från Hamburg via London till Cap. Vid ankomsten till London givgo vi ombord å engelska barken Falken, som skulle föra oss till vår bestämmelseort och hvarest vi sammanträffade med tvenne tyskar, stadde i samma ärende som vi och tillsammans med hvilka resan t.11 Cap Town skulle fortsättas. Nämnde fartyg var egentligen icke vågot passagerareferiyg, hvadan de derö befintliga hytter voro endast provisionella. Också tyckte vi, då vi togo dem i besittning, att de voro ovanligt små och dåligt inredda; men, oerfarne i konsten att slå oss fram, förstodo vi icke att härutinnan göra rågon anmärkning, ej heller hvarihän vi i sådant hänseende skulle vända oss. Annorlunda var likväl förhållandet med tyskarne. Da förklarade genast att hytterna voro, enbgt engelsk lag, för små och vände sig, då något afseende af fartygets kapten icke fä stades vid deras protest, med sina klagomål till tyska konsuln i London. : Denne utverkade dä, att de för samma pris erhöllo 1:sta klassens hytter, hvilka både voro rymligare och ändamälsenligare inredda, en sak, eom, för en resa under tropiskt klimat, är af största värde. Vid denna utgång af saken trodde vi svenskar oss äfven berättigade till anspråk å bättre hytt, synnerligast som krr Sharlack komp. i Hams burg låtit oss betala 50 procent mer 1 passagerareafgilt, än våra vänner tyskarne betalt för samma resa från London. Den enn af dessa seednare erbjöd sig då att ledsaga oss till svenska k.nsuln, på det genom dess nes bemedling famma fördel måtte blifva beredd äfve.s åt oss. Tysken hade emellertid tagit fel i så måtto, att han, i stället för att ledsaga oss till svenska konsuln, förde oss till vår dävarande minister i England, hr grefve Wachtmeister. Med myckea vänlighet och välvilja ähörde hr grefve W. vårt me Nn ch