Aftonbladet – 13 augusti 1867, sida 2

Öfverallt i staden ha på det siste årtionet en mängd stora och dyrbara offentliga yggnader rest sig, vid hvilka dock i allvänhet de konstnärliga afseendena ha fött å mycket efter för anspråken på praktisk rukbarhet, och som derför icke heller uträglas genom någon bestämd stilart. Der atolska kyrkan (1855), Trefaldighetskyran, studentsamfundets byggnad (1859), Cristiania folkskola (1860), de nya fattigusen (1858), kreditbanken (1860), det nya ådhuset (1865) och flere andra byggnader kola upplysa efterverlden om, att den norka arkitekturen midt i det 19 århundradet cke utmärkte sig genom annat än en temigen karakterslös eklektism, parad med stor parsamhet i afseende på tillfredsställändet tf längre sig sträckande konstnärliga anpråg. Vill då en kommande historieskrifpare förklara och ursäkta detta fenomen ned den brist på originalitet och det oroiga famiande mellan hvarjehanda stilarter, om voro ett genomgående kännemärke på letta århundrades byggnadskonst, så skall van knappt heller kunna dölja för sig sjelf len olikhet, som är emellan ett om också cke alldeles lyckadt sträfvande att verklisen åt arkitekturen häfda en konstnärlig betydelse och på andra sidan afstå från alla försök i den riktningen och låta sig nöja med det blott och bart praktiskt nödvändiga. Men låtom oss lemna de qvalmiga gatorna oeh till slut begifva oss ett ögonblick upp på Akershus fästning eller, såsom den i dagligt tal helt enkelt kallas, fästningen, för att från dess höga bastioner kasta en afskedsblick öfver det hela. Här ser nu icke mycket krigiskt ut. En tid var det annorlunda, då befälhafvarne på Akershus slott måste uthärda dem ena längvariga be lägringen efter den andsa, än af svenskar, än af danskar, en gång till och med af norrmän, då dessa under ett fruktlöst försök att afkasta det danska oket år 1449 höllo den danske kommendanten Hartvig Krummedike instängd i fästningen. Nu få de gamla träden hvarje år ostördt utspänna sitt skyddande löftak öfver den vackra gängväg, som slingrar sig omkring den lilla halföns spets, och dit du alltid bör vända dina steg, då du i den brännande sommar: dagens hetta vill söka svalka från sjön eller om morgnar eller aftnar se solen djup! nere i horisonten sprida det utomordentligt vackra färgskimmer öfver åsar och sjö, son du endast kan finna här i norden i skym: ningarne, då dag och natt strida om herra väldet. Från denna punkt vänder blicken sig dö först mot öarove ute i fjorden, följer deref: ter de mörka, enformiga skogssträckorns längs utåt Bandefjordens stränder och gli der slutligen ut öfver de fint tecknade ås ryggarne i vester, i hvilkas ljus så minger täck fläck döljer sig, der du under sommar månaderna kan finna vederqvickelse efte stadens hetta och damm. Der är det du böj afeluta din vandring, helst med ett längre besök i det täcka Sandviken, hvilket på d sista åren har sviogat sig upp till ett slag sommarförstad för Kristiania, och hvares den yppiga vegetationen och den milda luf ten för ett ögonblick nästan kan komm: dig att tro, att du är förflyttad till en a emåstäderna vid Riviera di Levante. Å lyckan dig gunstig, skall du här till på kö pet på det gästfria Kjörbo kunna öfvertyg; dig om, att norrmännen icke så uteslutande som man gerna vill beskylla dem för, är xdvokater? i hvarenda lem, att äfven ho dem, om också under föga anspråksfull former, ett sällskapligt lif kan utveckla sig för hvilket intet vackert och godt iatress är främmande och som i en sann urbanite försonar de skarpa motsatser, som i hvar dagslag ställa oss så stridslystna mot hvar andra. Hör, käre läsare, lemnar din ciceron: dig för denna gång, glad öfver att tillslut kunna gifva dig en erfarenhet med dig som kanske skall göra det lättare för di att försona dig med de många härda kan tigheter, på hvilka du vid ditt första besöl i den norska hafvudstaden icke kan undg att emellanåt stöta dig.