Att låta henne komma intill sig, var att öfverlemna sig åt en säker, en förfärlig död. Att skjuta på henne liksom på en man var omöjligt, det var fegt! Passe-Partout (våra läsare hafva säkert redan igenkänt honom) hvarken kunde eller borde vilja det. : Emellertid måste han fatta ett beslut, lika hastigt som sin oblidkeliga fiendes lömska rörelser. Hon var blott två steg ifrån honom. Hennes arm var redan Jyftad för att stöta till. Den blåaktiga skarpa klingan skar luften. Alla åskådarne af denna oförmodade scen, vänner eller fiender till de Osynliges chef, afvaktade flämtande af oro en upplösning, Pen icke tycktes kunna blifva annat än lodig. vid den rörelse Passe-Partout gjorde, måste grefvinnan de Casa Real liksom de öfriga tro, att om hon förfelade sitt anfall, om hon ioke dödade honom, skulle hon sjelf vara död. Men det gick icke så. Passe-Partout höjde väl mot kreolskan sin arm, beväpnad med en pistol, som aldrig förgäfves sände ut en kula. Men i stället att sigta på qvinnan, sökte han måtta på dolken och — otroligt nog! — träffade den. På hälften kortare tid än vi behöft att berätta detta prof på underbar skicklighet, fann sig kreolskan hejdad i sitt anfall, och höll icke i handen annat än skaftet af detta lödliga vapen, hvarpå hennes hämndtörst räknat. Klingan hade flugit i stycken, krossad af Passe-Partouts kula. Grefvinnan de Casa Real kunde icke tro ina ögon. (Forts.)