Denna sednare egenskep låg isynnerhe så helt och hållet utom hans medbrotts lings karakter, att underliga tankar börjad uppstiga i hans själ. Han hade förut tenkspridd åbört samta let mellan baronen och den beslöjade damen Från detta ögooblick deremot egnade ha deråt en spänd uppmärksamhet. Vinden förde några toner af en dåli musik öfver kiosken; Kärleksön och Stor segraren täflade med hvarandra i falska ac korder. Då det åter blef tyst, återtog dei okända: Det är bra. Huset tillhör er. Det stå er fritt att sälja eller behålla det. Låt os icke mera tala derom.? Kirsehmark andades lättare. Det var en nyck. Jag afstär derifrån.? Jag ber er tro på min ledsnad att ickt kunna göra er till viljes.? Godt, godt, vi kunna tala derom en an nan gång, om vi åter skulle komma i till fälle att ånyo upptaga frågan.? Vi skola hoppas att...? PLåt oss återkomma till det vilkor jag har att uppställa för er.? Detta vilkor... det var således icke kö pet af...7 Ni är tokig, baron?, sade den okända med ett skratt, hvars skarpa och gäckande ton framkallade en rysniog af förskräckelse hos hennes åhörare. Vi lyssna på er, min fru.? Hon ämnade fortfara. Ett lätt buller förmådde henne att dröja. Med en rörelse ålade hon dem tystnad. Hertigen och baronen förblefvo orörliga. En man visade sig på tröskeln till kiosken. Äfven han var maskerad. Han gick fram till den beslöjade damen. utbytte hastigt några ord med henne på ett