Aftonbladet – 8 augusti 1867, sida 2

Bankiren insåg att han måste kapitulera. Han afvaktade tillfället att öppna underhandlingar på de bästa vilkor. nm Ni inse nu, tillade hon, att jag har eder i mitt våld.? Det är sannt?, erkände Kirschwarck uppriktigt. : Jag kan förderfva er.? BEller rädda oss ur en farlig-ställning.? ?Som ni säger. Viljen I emottaga min bjelp? Viljen I hafva mig emot eder? Svara, men svara fort. Tiden hastar; fundera me: dan jeg talar. Jag måste hafva ett klart och bestämdt ja eller nej. Ni är ensam, ni, en qvinna, emellan två beslutsamma, beväpnade män; drif dem icke till förtviflan ! sade hertigen och bjöd till att kufva sin vrede. Ensam !? sade hon ironiskt, ni är öfvertygad om motsatsen. Mellan två män, ja, men två män som darra, och hvilkas lif vid min första vink, mitt första rop, icke väga så mycket som ett halmstrå.? Hertigen och baronen förstodo att hon sade sannt. Det var ingen tid att förlora. De gingo rakt på målet. cOm ni icke samtycker att förklara 0ss get intresse, det skäl gom kastar er in i vära hemligheter och i värt parti, så torde ni åtminstone förklara hvilken fara som hotar oss? ?Iaom kort skola De Osynlige vara här, svarade hon torrt. Ehuru beredda på denna nyhet betraktade likväl bertigen och baronen hvarandra helt förskräckta. PHuru vet ni det?? Hvad rör det er? Jag vet det. Det bör vara eder nog.? (Förts. följer)