Aftonbladet – 8 augusti 1867, sida 2

STOCKHOLM den 8 Aug. Under! det de officiösa Bismarckska organerna inom tyska pressen redan sjunga Te Deum öfver franska Monitörens uppträdande i afseende på den franska depeschen rörande Nord-Slesvig, och framställa det såsom ett fullständigt diplomatiskt återtåg från Frankrikes sida, öfverlemna sig de i någon mån oberoende tyska tidningarne icke åt sådana illusioner; de inse att frågan har alltför stor politisk betydelse, att dess afgörande skulle bero på ett eller annat diplomatiskt schackdrag. Så läser man t. ex. i Kölnische Zeitung: ?Man handlar ganska välbetänkt då man med det största eftertryck bekämpar de försök, som Frankrike gör i Stuttgart och Miänchen att förhindra den tyska tullföreningen 0. s. v. Men vår korrespondent i London har fullkomligt rätt i sin anmärkning, att Napoleon III ännu aldrig börjat ett krig utan en giltig förevändning, och att ensamt slesvigska frågan kan bereda honom en sådan. I fall Napoleon lII droge svärdet för den i Slesvig traktatsenligt garanterade nationalitetsprincipen, kunde han påräkna hela verldens bifall. Men man bör hoppas att Preussens ledare skola vara så förnuftiga, att de undanrödja denna fråga på fredlig väg innan Slesvig, på sätt lord. almerston förutsade, blir den tändsticka, som sätter verlden i lågor.? Från Berlin skrifver man åter under den 30 Juli till Äugsburger Allg. Zeitung: ?Enligt hvad man kan se af National-Zeitung drömma de nationella redan om, att kabinettet i Tuilerierna skall hafva anträdt ett återtåg i nordslesvigska frågan, antagande dervid, att man tydligen kan läsa detta i Monitörens genmälen och lugnande artiklar. Franska regeringen skall dock säkerligen icke visa sig mycket mottaglig för den undervisning, som den får i Berlin. Den har i alla händelser ett intresse i nordslesvigska frågan, eljest skulle den ju icke ha i Nicolsburg nödgat grefve Bismarck att antaga Pragfredens 5:te artikel, som nu vållar så mycken förargelse. Det synes äfven, att detta Frankrikes intresse för Danmark efter hand väsentligen ökats, då Frankrike nu gör uppfyllandet af det i Nicolsburg gifna löftet till en allvarsam fråga. Frankrike tillmäter sig, på grund af sitt initiativ, rätt och pligt att blanda sig i saken. Att så förhåller sig, framgår oemotsägligen af de af hr Lefebvre meddelade irstruktioner.? Korrespondenten tillägger, att Frankrike betraktar återlemnandet till Danmark af Als och Dybböl såsom en direkt följd af 5:te artikeln. Neue fr. Presse innehåller å sin sida en ledande artikel, hvars innehåll i korthet är : Här i Österrike anse vi det, med hänseende till vår stats ställning, vara likgiltigt, om Preussen behåller Nordslesvig eller återlemnar det. Det är icke vi, utan Frankrike, som gifvit anledning till 5:te artikeln. Vill Bismarck bryta de löften han gifvit kejsar Napoleon och tvinga Frankrike till krig, så må Preussen bära följderna deraf; vi kunna då få tillfälle att återgälda den välvilja, som det visade oss 1859. Ryktet derom, att försök göras att åstadkomma nordslesvigska frågans lösning genom en europeisk konferens, bibehåller sig. Från London skrifves sålunda till Augsb. Allg. Zeitung: Bekymret för att Frankrike skall begagna Danmarks anspråk säsom anledning till ett krig med Preussen, eller till att bereda den främsta makten i Tyskland en diplomatisk förödmjukelse, tillväxer här dagligen, enligt hvad ni kan se af hållningen hos pressen härstädes. Ryssland säges ånyo föreslå en konferens och deri understödjas af England. Man betvifler emellertid att Preussen skall ännu en gång inlåta sig på denna utväg.? — Enahanda tvifvelsmål uttalas af Pays, som för öfrigt antager, att det blir Frankrike, som tager initiativet i fall något -förslag om en konferens blir framställdt. På grund af den nyligen gjorda erfarenheten, yttrar denna tidning, kan det förutses, att de preussiska bladen skola röra upp himmel och jord för att förhindra en konferens, osktadt kejsaren, just genom att föreslå en konferens, skulle ådagalägga en långt sträckt kärlek till freden, enär det moraliska ansvar, som hvilar på: Frankrike och gör det till part i nordsl:svigskafrågan; skulle bortfalla så snart hela Europa toge saken om hand. I hvad fall som helst antager Pays, att ett förslag om en konferens är det sista medgifvande, somgöres Preussen. Blår denna utväg fel, så står man framför en olöslig fråga, och olösliga frågor kunna endast undanrödjas genom ett krig.