Aftonbladet – 7 augusti 1867, sida 3

ht Väte — pm — Svensk-norska monitoreskadern afgick de: 1 dennes kl. 5 f. m. från Helsingfors til Kronstadt. Till hvad vi förut meddelat on det bjertliga mottagande de svenska oc norska gästerna rönt i Finlands hufvudstac foga vi följande ur en korrespondens til bo Underrättelser: Man hör ofta sägas att dylika besök frå en nation till en annan, aflagda af repre sentanter ur någon viss samhällsklass, är utan betydelse, att de blottinnebära en offi ciel artighet och möjligen gifva anledning tillåtskilliga förlustelser, hvilkas intryck mec dem sjelfva förgå. Måhända sker sådant mången gång. Men der en eller annan be röringspunkt finnes, af gemensam historia, gemensamma strider, af liknande omska. pande ider eller utvecklingsgång, der fö. das i stundens lif många fruktbara tanke. kömplexer, som äro ef inflytande långt sednare. Och resultatet häraf är åtminstone jen mängd ljusglimtar, fom kasta sitt återsken öfver det förut dunkla och för den ene liksom för den andre ömsesidigt verka väl görande. Dessa tankar strömmade på mig 1 måndags, då stadens invånare till en sexa i brunnshuset hade inbjudit de svensk-norska officerarne samt befälet från här liggande ryska ångkorvetter. Med synnerlig inspiration och värma tolkade Fredrik Cygneeus iett längre föredrag Sverges betydelse för Finlands samhälle och betydelsen deraf att ega en gemensam historia. Han skildrade huru finnar tillsammans med svenskar på Tysklands jord under den store Gustaf Adolf lärt verlden åtskilligt af tankefrihet och själsadel; huru de under Carl XII i drabbningarne lagt sig ned att dö sida vid sida, utan att åtskiljas. När I seglen ut härifrån, yttrade han, förbi Svensksund, och I sen skyarne .glöda derofvan, tron icke att det är aftonsolen, som färgar dem röda; det är återskenet af det blod, som från finska och svenska hjertan runnit tillsammans i böljan, och i verldshistorien skall rinna ännu i århundraden, utan att någon mensklig makt kan hindra det. — Det arf af medborgerlig frihet vi fåtl från Sverge, af upphöjd anda och sinnelag, det hafva vi sökt förkofra och utvidga som mognade män anstår. Och vi äro litet stolta deröfver, att vi fullgjort hvad i mensklig förmåga stått. Vi kunna väl ej uppvisa samma kraftiga och rika utveckling som norrmännen; men vi ega ej heller en utgångspunkt sisom de, vi ega ingen Olof att framvisa. I kraftiga ord tecknade talaren derefter den skandinaviska nordens nödvändighet såsom uppbärare af en sida af civilisationen i norden, och slöt med en välgängsskål för denna och de närvarande svenska och norska gästerna Det glänsande talet, som ofta afbröts af lifliga utbrott af bifall, efterföljdes a f stormande hurrarop och väckte för hela aftonen en entusiastisk stämmåne 1