Aftonbladet – 5 augusti 1867, sida 2

?Ni bör... ni måste... jag vill det! Bry er icke om menniskans svaghet, Rioban. Det är er chef som frågar er. Svara honom såsom ni skulle svara en siaty af marmor eller koppar.? Rioban försökte icke ait göra någon vi dare invändning. Det gemensamma intieszz tvingade honom att tala. Doktor Martel var der, återtog Rioban; han gaf mig ett tecken att föra bort den unga qvinnan. Jag lydde och följde henne hem.4 Är det allt? aDet är allt, för såvidt det personligen rör grefve de Warrens.4 Jag förstår er, min vän. Det återstår mig att meddela en nyhet åt chefen för vårt sällskap. Låtom oss tömma kalken ända till dräggen, återtog Passe Partout bestamdt. Tvad är det mera?X Då jag stod i begrepp att lemna huset vid gatun Astorg och begifva mig till den port ni avvisat mig, började Hurrah, vår gamle tjenares hund, att muntert hoppa omkring mig under glada läten. Detta föranledde den gamle sergeanten att komma ut ur sin loge.4 Nåväl? En ung man följde honom, en student tror jag. Herr Adolphe Blancas.t Blancas, ja. Gubben är föga språksam till gin natur... Emellertid nalkedes han mig och sade: Herr Vicomte, ni går dit bort? På mitt jakande svar tillade han: Träffar ni honom? — Ja. — Upprepa ordagranut för honom bvad jag säger. — Jag lofvade det. — Min unga herrskarinna, tilllade han, har fått väder af saken.ft