Aftonbladet – 2 augusti 1867, sida 3

ej kammaren gaf med mycket stor majorite det förtroendevotum regeringen begär I Derefter antog kammaren lagförslaget on : kyrkogodsen i dess helhet med 24 röste e mot 58. ol Tidningen Italia för den 23 dennes berät titar: Underrättelser från Rum skildra sin e I nesstämningen derstädes såsom mycket oro lande. Man fruktade ett utbrott och måvg a MOnsignori ha redan packat sina kappsäc . kar. På gränsen mot Spoleto, Perugia oci s Orvieto äro de italienska trupperna i star) -lrörelse. De rykten, som äro i omlopp ) Bom, uppställa de djerfvaste hypoteser . Emellertid är det säkert, att insurgentho t)parne dagligen ökas och att de påfliga trup e perna rymma fältet för dem för att koncen -Itrera sig i Rom. Enligt berättelser, som v lanse tillförlitliga, skall krigsministören he I gifvit order åt en betydlig truppstyrka at rycka ut mot den romerska gränsen; de -Italas om bildandet af en observationskår un -I der befäl af en af de generaler, som isyn Il nerhet utmärkte sig under det sista kriget. — Till tidningen Roma skrifves från Rom: Vi erhålla underrättelse om sammanskock: ningar af unga män på olika ställen vid der romerska gränsen. Förnämligast tyckes er I kupp mot Viterbo och en landstigning vid I kusten vara i görningen.? TURKIET. I Provisoriska regeringen på Kandia har I beslutiv utfärda kaparbref. Motiverna för denna åtgära framlägger honien skrifvelså Ttill de främmanag konsulerna i Kanea, hvari yttras om turkarnes frarofart på ön: Det finnes ej en enda ar folkrättens la gar, som ej alla dagar här kränkes Af lur I kiska armens chefer, ingen väåldshananl2 som ej begås såväl mot vapenföra män som I mot qvinnor och ålderstigna. Samma öde väntar dem: ella bli utan åtskilnad nedhuggna eller pinade till döds. Byar, sädesfält, qvarnar, olivoch vingårdar härjas med eld och svärd; kyrkorna utplundras och profaneras, kyrkornas heliga bilder och klockor säljas som byte på auktion. Kandia, nyss så blomstrande och ett föremål för främlingars och resandes beundran, är numera endast ett öde land, beströdt med ruiner och lik. Det utrotelsekrig, hvarför vi äro föremål, kan endast jemföras med de barbariska tidernas ohyggliga krig.? MEXIKO. Oaktadt vi redan meddelat flera skildringar af katastrofen i Mexiko den 19 Jumi, torde det för ev och annan af våra läsare ej vara ovälkommet att erhålla del äfven af följande, med en viss dramatisk äskådlighet i skildringen nedskrifna derättelse. Den är bemtad ur en korrespondens till en Newyorktidning från ett äsynavittne till händelsen och är, med uteslutande af åtskilliga reden kända detaljer, af följande lydelse: — — Den 19 på morgonen herrskade i Quer taro en dof, dyster stämning; till och med Escobedos råa soldater samtalade endast hviskande. Mexikanarne bruka stiga tidigt upp, och så var då redan kl. 6 på morgonen den till exekutionen bestämda slätten öster om staden betäckt med tuseäåtals åskådare. En timma derefter lemnade fångarne sina celler. Maximilian hade redan några dagar förut måst säga sina vänner farväl. Hans sista samtal var med fur:ten Salm-Salm, som utveckiat såfmycket mod i kejsarens intresse, hade redan fem dagar förut på Escobedos befallning måst lemna Queretaro. För hvar och en af fångarne var en särskilt af en stark eskort omgifven vagn bestämd. De tre vagnarne sammanträffade på staders stora torg och foro derefter, följda af en ofantlig, brokig folkmassa till exekutionsplatsen. Soldater, borgare och vaqueros till häst, mestizer, mulatter, chinos, indianer och hvad de nu allt heta dessa otaliga skiftningar af det mexikanska folxet, i smutsiga jackor af skinn eller sammet, ofta äfven halfnakna, men städse med den bredbrättiga sombreron på hufvudet och den trasiga serapen på axlarne; damer med beslöjade ansigten, mörkhyade, halfnakna qvinnor, släpande med sig sina barn, bildade folkmassan. Och likväl såg man till och med i dessa balfvildars ögon tårar. Qvinnor snyftade, medan männerna sänkte ögonen mot marken och endast hviskande samtalade med hvarandra. Endast Escobedos soldater marscherade med sorglös min. Miramon var den enda af de lifdömda hyars tankar ej voro upptagna af aflägsna föremål. Med lugn blick öfverskådade han massan, liksom han sökt någon, och helsade med en lätt handrörelse sina bekanta. Hans ansigte var endast obetydlig. vanstäldt genom det sär han erhållit i en af de sednaste striderna; han bar mustacher och polisonger och var elegant klädd. Mejia satt försjunken i tanker och tycktes icke skänka menniskomassan som böljade omkring honom den minsta uppmärksamhet. Var äfven hans öga sänkt, så antydde dock ej en enda ryckning i hans utmärglade ansigte någon fruktan för den nära och säkra döden, hvilken han nyss på sjuksängen och i cå mången strid blickat i ögat. 1 Maximilians ögon låg ett uttryck, hvilket ingen som såg honom skall kunna, glömma. Så snart hans vagn lemnat plezan, såg han med ofrånvänd blick öfver folkaf Salm Salm och utan vittnen. Furstinnan massans hufvuden mot öster. Hvilka bilder måste ej då gått förbi hans inre öga! Det var säkerligen ej de massiva, me: af kulor genomborrade murarne och taken, ej dv kala bergväggarne i fjerran, ej höjderna och dalarne i Queretaros af naturen så rikt välsignade nejd. Andra, fjerran landskap dykte VPP för honom, ansigten vid hvilka han med hela sin själ var fästad. Ett sorgset 1eende spelade omkring hans fast sammanslutna läppar. Den ena af de bleka händerna strök det långa, ståtliga skägget, den andra låg orörlig på vagnsdyoan. Då 1tågel kommit fram till exekutionsplatsen ge-l nomgick ettsorl hela den oerhörda folkmasl. san. Trupperna bildade en på en sida öppen fyrkant, och Escobedo med sin stab red tram till vagnarne och gaf befallning till utstiende. Miramon var den förste som steg ut; derefter Mejia, som endast med möda reste sig upp, förmodligen i följd af sinl ånovarisa siukdom. Maximilian vaknade 4